YOU MAKE MY HEART SWING

B:

2012-02-18T23:59:00.004+01:00

Hur jag inte kan få nog av dina kramar. Sent på kvällen, när tv:n i sovrummet är på och vi egentligen ska sova, så kryper jag nära dig under täcket och andas in doften av din parfym och din hud. Jag lägger min arm över ditt bröst och placerar min handflata under din rygg; mellan lakanen och dig.

Ibland känner jag mig ensam även om du sitter tre meter ifrån mig, men du märker det direkt. Ja, du märker på en gång ifall jag är ledsen även när jag inte säger någoting alls, till och med förnekar det som är så uppenbart, och du tröstar mig alltid, varenda gång.

Och det där:

-Kvällen när jag kom hem från jobbet och du satt vid köksbordet och spelade Pumped Up Kicks på din akustiska gitarr medan middagen skulle bli färdig. Du behöver inte ens titta på gitarrhalsen för att spela rätt.

-I höstas när jag fick ett meddelande från dig där det stod: "Jag vet faktiskt inte vad jag är rädd för. Vi flyttar nu. OK?"

-För två dagar sedan, när vi skulle ut och äta middag på något fint ställe, men egentligen inte orkade. Du sa att vi ser på film istället, sedan köpte du vinäger, sjögräsplattor, ris och wasabi och gjorde 24 bitar sushi.

Idag har vi varit ihop i 3 år och 2 dagar.

.

2012-02-15T22:03:00.000+01:00

Hemtenta. Panik.

.

2012-02-11T12:44:00.002+01:00

Äter frukost och tittar på The Office varje morgon. Dricker vin på skolan med min klass som jag tycker om mer och mer. Längtar inte hem ett enda dugg, men saknar mamma.

disco

2012-02-05T14:32:00.001+01:00

Göteborg:

2012-01-26T13:34:00.003+01:00

Vad jag gör:

Dricker mycket billig öl på Publik och Kingshead och Jazzhuset, går på Universeum och kikar på frigående apor som hoppar precis bredvid ens axel, ser på serier, röker inomhus, klappar katter, brunchar med min favoritElgh, rotar i lådor på Second Hand, saknar Amanda och Ivona och Björn.

HEJDÅ KARLSKRONA!

2012-01-18T09:58:00.003+01:00

Jag kommer att sakna ihjäl:

Amanda, Ivona, mamma, pappa, Jonathan och vår torsdagsöl, Julia, Gustav, Whiskeydisco-katten, mina fina, roliga, bästa vänner på Telenor, Isa och Emilia, Sturkö-katten och Björn i några dagar sedan flyttar han med.

Jag kommer inte att sakna:

Arga kunder som ringer in och kallar en efterbliven när man jobbar, att gå upp vid halv sju varje morgon sju dagar i rad, att inte kunna gå ut en lördagskväll för att det är helt folktomt, pizza-doften i vårt trapphus, gnälliga grannar som sätter upp moral-lappar angående rökning och den dyra ölen.

En förändring:

2011-12-19T12:27:00.001+01:00

1 februari bor jag och min kära Björn 40 mil upp i landet.

+++

2011-12-04T20:41:00.003+01:00

All denna ledsamhet

den som aldrig riktigt försvinner ni vet

Den där

som alltid ligger längst in i benmärgen och bara gror

December:

2011-12-02T17:24:00.002+01:00

# Adventsljusstakar i fönstrena, ljusslinga i köket. Doften av glögg och ädelost, små tomtar placerade på böcker, renar i hård papp som hänger i gardinstängerna. Min första jul hemifrån, jag ryser av både obehag och välbefinnande.

# Discokatten som jamar jättehögt, kravlar sig klumpigt upp i knäet och sätter sig rakt på datorns tangetbord. Nosar i ansiktet och hans ögon glänser så att han ser tårögd ut.

# Ångesten över Göteborg, glädjen över Göteborg. Gråter lite när min vän gråter och sedan skrattar vi lite och gråter lite till. Letar lägenheter och rum på Blocket men saknar som vanligt alla de där, alla som är i närheten och alla som är långt bort. Saknar varenda människa men räcker inte till.

November

2011-11-06T21:51:00.002+01:00

# Jag vill inte åka hem. Eller jo, jag vill hem till honom, till min familj, jag vill hem till tryggheten. Men jag vill inte åka härifrån. Inte med vetskapen att det kommer dröja nästan ett halvår tills vi ses igen och ett år tills jag kommer tillbaka. Jag antar att vi har vant oss nu.

# Städar skafferiet. Vill möblera om hela lägenheten, hela mitt inre men så är det ju det där med att orka. Och just det, att våga.

"Det enda som avgör nu är priset på biljetten och mitt mod"

# Mörkt, rått, isande kallt. Det är november. Men även hemmagjord falafel, rödvin på en torsdag, frisk doft av basilika på smörgåsen, katten när han spinner, söndagsmiddag och att sjunga det högsta vi kan i bilen hem igen.

Oktober

2011-10-13T21:54:00.003+02:00

I
Jag saknar henne. Den guldbruna pälsen och öronen som fortfarande täcktes av valppäls.

Det finaste lejonhjärtat av oss alla.

II
Farfar känner inte igen mig längre. Han är 98 år och dement. Jag var hos honom nästan varje dag i ungefär tio års tid och nu:

"Har du besökt mig innan?"
"Ja, jag är ditt barnbarn"
"Vad roligt att äntligen få träffa dig!"

III
Jag fyller tjugo år och min kropp håller på att explodera av ilska. Jag fyller tjugo år och min morfar har inte pratat med mig på ett halvår. Han kan inte ens förmå sig att ta upp telefonluren och säga grattis.

Varför?

Jag har aldrig vetat varför.

IV

Ett pappersutklipp från tidningen, tidigt 90-tal. Pappret har börjat gulna nu. Försiktigt uppsatt med en knappnål hos min farfar som bara tror på Gud och tydligen Oscar Wilde:

"Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna."

-

2011-10-12T20:28:00.001+02:00

P-A-N-I-K

-

2011-09-12T11:21:00.002+02:00

Varm, spinnande katt på magen, Sjunde Himlen, feberdöden. Det doftar höst i Göteborg 2010 i luften och det gör ont i hela mig. Hela familjen pratar om nyår då vi flyr 70 mil norrut för att bo i en stor stuga med öppen vedspis och vedeldad badtunna. Vill egentligen inget hellre än fly, men just nu;

bara njuter jag av att vara ett lejon.

Arcade Fire:

2011-08-30T18:20:00.005+02:00

Sista sommardagarna; jag njöt av Arcade Fire och Serenades, hade panik över att min mobil inte hade batteri och blev alldeles tårögd av Wake Up och Tunnels. Tog inte en enda bild, men det gör ingenting egentligen.

Och den 15 september åker jag till Göteborg.

Sturkö

2011-08-21T22:03:00.002+02:00

But our heart gets torn up

2011-08-15T09:07:00.006+02:00

I
Paniken i att vilja ge sig av så långt bort det bara gå, men samtidigt stanna kvar precis där jag är. Spendera alla höstkvällar i vår varma soffa med tända ljus och den gråa katten i knäet. Rastlösheten, längtan, rädslan.

Hur du säger att du inte klarar av att jag åker. Isåfall är det hellre farväl för alltid.

Paniken. Den förbannade paniken långt in i benmärgen som bara gror.

II
"Du har de mest sorgsna ögonen jag vet. Det ser ut som om du bär på mycket, gör du det?"

Hur han en gång sjöng tyst för mig i mörkret

Trough all the pain your eyes stayed blue
they stayed blue

baby blue

III
Snart är det Popaganda och Arcade Fire. Basen som bultar i halsgropen och Win Butler.

BABY WENT TO AMSTERDAM:

2011-08-11T21:40:00.002+02:00

BE MIG ATT GÅ HEM

2011-07-04T21:29:00.005+02:00

Det är juli och jag gör mest det här:

Åker ut till Björns familj på landet, gosar med små kattungar som inte ens har öppnat ögonen och går barfota på gräset.

Promenerar till havet och runt hela staden, möter mina finaste vänner och dricker öl i solen. Sedan saknar jag de som inte finns här: Richard och Lou.

Tittar på Tingsek en solig söndagkväll, dricker drinkar med frukter i och ibland öl med eftermak av mango. Blir full och jobbar halv sju nästa morgon.

Men mest jobbar jag. Nästan varje dag. Jag försöker ordna så att jag kan ta mig till Emmaboda, men vi får se. Annars åker jag till Amsterdam om ungefär nio dagar och ska bara leva.

OCH VI MINNS FÖRSTA GÅNGEN NÄR ÄNGLARNA SJÖNG, HUR VÅRSOLEN VÄRMDE OCH VINTERN VAR GLÖMD:

2011-05-09T09:22:00.012+02:00

I
Paniken som bor i spårvagn 10 mot Guldheden, doften av regnet mot asfalt och ruttnande löv på skolgården på väg mot hållplatsen. Men också solen i Slottsskogen, Richards balkong och att dricka rödvin tidigt på eftermiddagen.

II
De bästa killarna jag vet. Vi åt vegetarisk tacos, solade på balkongen och kramades när vi gick igenom Slottsskogen och Richard berättade om den stora husfesten då han ringde till mig och inte hittade hem igen, men stod mitt på Vasagatan.

Och kärleken, den överjävliga kärleken.

III
Hur jag avskyr Göteborg av hela mitt hjärta samtidigt som jag inget hellre vill än att bo i en lägenhet nära Haga och människorna och pulsen och en av mina bästa vänner. Jag vill att varje dag ska vara precis så som vi fyra tillsammans är när vi är i Göteborg.

Vi skriker till Håkan Hellströms Shelley på Jazzhuset, spelar Joel Alme om och om igen tills Björn suckar högt och undrar hur många gånger skivan har spelats

och vi

tar oss över svarta vatten.

Sjung för min själ, ett långsamt farväl

2011-04-07T20:53:00.004+02:00

Mars:

#Gråter i nästan tre dygn och tror att jag ska dö av sorg när mamma säger att hon har det bra nu, i himmelen. Kan inte längre formulera mig, bygga meningar utan att det låter banalt, ja rent av patetiskt.

#Skriver långa meddelanden och blir så glad när jag får svar.

#Tar inga fotografier, skriver ingenting alls och läser inte en enda bok. Ser inga filmer utan jag bara finns; ibland levande död. Oftast levande.

#Är det inte konstigt hur man kan sakna något som är skrämmande? Jag saknar ensamheten fastän den är något av det absolut värsta jag vet.

Till sist:

Känslan av döden. Jag får aldrig veta hur hon egentligen mådde och jag hann inte riktigt säga farväl. Att jag aldrig mer komma känna hennes kalla nos mot min handflata och att allt till slut försvinner, rinner igenom mina fingrar och långsamt dunstar bort ifrån mig. Ibland på ett ögonblick, oftast så tyst att det inte märks.

ETT LITET LEIJONHJÄRTA:

2011-04-02T13:38:00.002+02:00

Farväl världens finaste lilla lejonhund.

THIS TOWN RIPS THE BONES OF YOUR BACK

2011-03-10T21:24:00.004+01:00

Äntligen har snön slutat att falla. Trottaren är torr och fylld av grus men det gör ingenting, för det är inte lika kallt längre. Om helgerna går jag mest ut och dansar med mina kära vänner; vi dricker rödvin och lyssnar på fina sånger.

Jag går upp tidigt och åker till jobbet och sedan är det inte mer än så. När jag ser foton på min svarta katt får jag ont i bröstkorgen för att jag saknar honom så mycket. Ibland tänker jag på min vän och hennes lilla liv som bor innanför huden; knyttet som kommer om bara två månader. Det finns ingenting att berätta egentligen, just nu försöker jag bara få allting på plats. Återigen.

+

The wait ill be worth it-

2011-02-07T18:46:00.008+01:00

+ Second hand-rundor och fika på gråa måndagar, Björn när han sover, kvällskaffet på Porslinan, när mina syskon ringer och ber mig att gå till krogen runt hörnet och dricka öl, mamma, läppstift nummer 815 från MaxFactor, att vakna klockan nio, den gömda doften av vår, äppelparfym, solen genom persiennerna, plusgrader, Marimekko-porslin, dimman över havet

- Storebror som aldrig är hemma, vinden och stormvarningarna, svarta katten som sover i min säng två mil härifrån, frusna händer, minusgrader, rastlösheten

Illustration:

2011-01-31T20:50:00.003+01:00

Varje kväll tittar jag igenom alla bloggar jag har under favoriter på datorn. När jag kikade in på min kära vän Sarahs blogg för några dagar sen så hittade jag en liten överraskning; hon hade gjort en illustration av mig-

Det här är något av det finaste någon har gjort för mig och det gör mig alldeles varm i hela kroppen trots att det blåser mer än någonsin och att vintern aldrig verkar ta slut. Jag har tackat tusen gånger men tack, tack, tack-

Och kika in hos henne och titta på alla fina bilder. Världens bästa Sarah.

HIMLEN FALLER NER:

2011-01-05T12:47:00.010+01:00

+

Om man tittar på klasskorten från min pappas klass under 1960-talet så ser man flickor med kortklippt hår eller en ordentlig uppsatt frisyr. Pojkar, som bara genom sitt utseende strålar ut en hel personlighet. Man vet nästan direkt vem som skrek högst och vem som satt ensam i ett hörn.

På översta raden, i mitten, står en smal, kort och långhårig pojke på tolv år och tittar rakt in i kameran. Om jag inte hade känt honom idag hade jag ändå gissat att den pojken är försynt och tillbakadragen.

När jag och pappa är ensamma berättar han exakt hur han känner, vad han tycker och ibland kan han bli så förbannad att han nästan börjar gråta och vi diskuterar, pratar, ger varandra perspektiv men så fort han vistas bland människor blir han tyst. Jag kan se vad han tänker, men han säger det aldrig högt så länge det inte är nödvändigt.

Ibland kan han krama mig i flera minuter bara för att han saknar mig.

+

Jag är ensam i Björns lägenhet och höjer volymen. Lisztomania ekar ut igenom högtalarna och jag dansar ut i köket men något saknas. Jag försöker berätta för någon men det går inte, för jag vet inte vad jag ska säga. Vad är det som saknas?

Mamma och jag åker iväg över en dag och i bilen säger jag: Jag är trött på att alla tror att jag är stark och självständig, för jag känner mig inte så. Jag känner mig aldrig sådan.

Hon är tyst några sekunder sedan säger hon: Vi är exakt likadana. Starka utåt sett, men sköra och känsliga inombords. Det är där avundsjukan har fötts, för att de tror du är så stark.

Avundsjukan. Hon säger att det handlar om det och jag svarar att jag inte längre vet. Giftet har infekterat deras kroppar, hjärnor och en bitterhet har inte fötts, men växt sig tusen gånger större. En missunnsamhet mot sitt eget kött och blod och jag förstår verkligen inte hur människor kan ha en sådan oförmåga att känna empati. Hur min egna släkt kan känna sånt förakt mot mig; mot delar av min familj. När jag frågar min mamma varför så svarar hon att de är avundsjuka på min förmåga att gå min egen väg, men det känns ju som om jag följer alla andras fotspår. Hela tiden. Att vara stark men samtidigt låta dem kliva över. Att låta sig brytas ner.

+

10-12-21

Jag vänder mig om i sängen och märker att du sover. Så fort du sluter ögonen ser du alltid fridfull ut; huden är som silke och de små rynkorna du annars har (fastän du bara är 22 år) vid tinningarna är helt försvunna. Jag kryper närmre och pussar dig försiktigt på axeln. Drar långsamt nästippen längs din kind och tänker att du doftade exakt likadant när vi träffades första gången-

Du har använt din gamla parfym idag.

Du doftar svagt av tobak efter cigaretterna, kryddnejlika, såpa. Dina händer doftar flingsalt, trä och tunt stål, efter gitarrens hals och alla dess strängar. För att du har lagat middag och alltid vill ha extra salt. Jag lägger mig mot din axel och kinden mot din bröstkorg. Örat precis över hjärtat som slår ojämnt, hårt mot bröstbenet. Ibland brukar jag göra små cirklar med mina fingertoppar över ditt bröst, men om jag gör det kommer du vakna och fråga vad jag funderar på. Du har jobbat hela dagen och jag vet att du är trött-

Där nyckelbenen möts, precis där hals slutar och torso tar vid, har du en liten grop och där, precis i de lilla gropen, finns den mest intensiva parymdoften.

Innan jag ska försöka sova viskar jag tyst förlåt och precis när jag tror att du inte hörde vrider du dig försiktigt åt mitt håll och sveper i mig i täcket. Min näsa ligger mot din halsgrop och jag somnar med kryddnejlika och tobak i blodomloppet.

11-01-02

Det är ett helt nytt år, ett 2011-

Alla foton, texter och filmer jag har på min dator är i fullkomlig oordning. Jag försöker sortera, strukturera, skapa någonting vackert och en ordning. Det går inte. Min hårddisk är en enda hög av filer och jag tänker att allt som jag rör vid blir till kaos.

Jag är hemifrån några dagar, som alltid. Så som jag har levt i nästan två år. Jag packar en liten väska med kläder och bor hos Björn och blir alltid lika ledsen för det känns som om jag inte hör hemma någonstans och jag vill ju inte lämna er men jag vill inte heller stanna kvar. Jag vill att alla förflyttar sig med mig till en helt ny plats, men det går inte. Det vet jag ju.

Ibland känns det som att stadens gator krymper, byggnaderna kommer närmre och allt blir så tätt, så fruktansvärt kvävt och klaustrofobiskt. Men jag säger aldrig något, nä, jag berättar inte för någon hur ont det egentligen gör. Ingen vet ju och jag blir arg för att ingen märker. Jag blir förbannad för att de inte kan läsa mina tankar.

Nu har jag äntligen skapat mig en fast punkt, en lägenhet att gå till och kunna kalla hemma. Även om jag saknar min mamma och min lilla, svarta katt så är de bara två mil bort, inte fyrtio.

Han fick hela världen och månen därtill:

2010-12-24T12:29:00.002+01:00

Jag har några berättelser jag vill ge er så småningom. Om ni vill ha dem såklart. Berättelser om doften från kryddnejlikor och nyckelben, om ett nytt liv och om framtiden.

Ha världens finaste juldagar och så hörs vi alldeles snart. God jul!

KOM TILL MITT OBEBODDA HJÄRTA OCH SE:

2010-11-04T18:26:00.010+01:00

En längtan-

När mörkret tränger sig in och jag inte längre ser ner till marken från balkongen tittar jag ut över Göteborg och ser en stor julgran tändas upp. Tunna slingor runt utkikstornet på Liseberg skimrar till och överst blinkar en stjärna några gånger innan den förblir glödande. Det är en fantastisk stad och jag kan inte låta bli att längta hem.

Jag saknar mina föräldrar, Björn, mina syskon och alla som finns under huden men ändå är 40 mil härifrån. Ja, jag saknar till och med min katt och vår hund så mycket att jag nästan går sönder. Ibland ringer min pappa utan att ha något att säga eller berätta. När jag frågar vad han egentligen vill svarar han:"Faktiskt ingenting. Jag saknar dig bara och vill prata." Och det är så min pappa fungerar. Han är tyst och tillbakadragen och om det går tillräckligt lång tid innan någon frågar var han funderar på så måste han berätta det själv. Ibland måste han bara prata om ingenting.

Jag längtar efter allt som känns bekant; dofterna av höstlöv och saltvatten, ölen på Sliver och de lokala musikerna jag ibland pratar med men ändå har kommit att beundra. Mest saknar jag det som är bekant. Framförallt dofterna.

En del dagarna vill jag tillbaka, till det som varit; höstarna och dekadensen i att åka till hemmafester varje helg, springa utanför klubbarna och somna alldeles utmattad och snurrig. Egentligen är det självklart att man försluter det som en gång gjorde en skör i någon slags sentimentalitet. Det finns en längtan jag inte riktigt kan förklara; en trygghet som med tiden har runnit ur mina händer.

Jag antar att det är sant som de säger: Man växer sig starkare bit för bit. Och det gör inte lika ont längre, det känns inte alls lika hemskt.

Men just nu vill jag inte kämpa mer, jag är utmattad av att slåss och av att hela tiden längta tillbaka och inte förstå hur jag kan längta till någonting som jag har föraktat i nästan hela mitt liv. Hade alla bara varit här, inom räckhåll. Om ni bara hade varit här, varenda en av er-

Tremble little lion/ And it was your heart on the line

2010-10-13T14:39:00.005+02:00

10-09-27

Jag minns inte vad klockan var, jag minns knappt hur vi kom dit men helt plötsligt står jag i ett gathörn på Fridhemsplan och gråter. Det är iskallt ute och jag skakar av köld fastän jag tre tröjor och en jacka på mig. I en annan stad, i en förruttnad stad, sitter den vackraste jag vet och gråter tyst igenom telefonlinjen.

Knivar; som långsamt rispar nedför hjärtats vägg.

När vi säger hejdå känner jag mig tusen kilo lättare men samtidigt så fylld av sorg att hela min kropp nästan exploderar. Mina två finaste vänner kommer ut och leder mig in i vandrarhemmet där vi i hemlighet har fått nyckelkortet till deras finaste svit.

Tyst smyger vi uppför trapporna, letar i korridorerna och kommer in i ett rum med en jacuzzi bredvid sängen. Det finns en stor terass som vi går ut på, för att se ut över Stockholm.

Jag tror att det är Västerbron vi ser och alla tre står lutade mot räcket, tittar först ner till marken långt nedanför våra fötter, ut över stadens alla ljus och sedan rakt ut på Västerbron.

Ivona frågar: Känner ni?-

Och vi känner, det behövs ingen beskrivning eller ens flera ord. Jag gråter tyst, känner hur mina kinder är iskalla och försöker föreställa mig livet utan de två som står på varsin sida om mig. Utan min lilla trygghet, vår trio.

En gång i början av sommaren, när det fortfarande var lite för kallt och solen gick ner vid halv nio, stod jag, min bror och min syster i lobbyn till hotellet där vi nyss varit på personalfest. Gustav sa: Det kommer alltid vara vi. Skit i mamma och skit i er pappa och i min pappa, för de kommer försvinna först. När de är borta har vi fyra bara varandra och utan varandra har vi ingenting.

Utan varandra har vi ingenting-

Ivona, Lou och jag står på en balkong i Stockholm och ser ut över Västerbron, drar in höstluften i lungorna och det här är till er:

Ni går före alla stora kärlekar, alla vackra män. Utan er har jag ingenting.

Vi kunde levt nära himlen

10-10-13
En evig flykt-

Vi som talar om att springa ifrån staden som förgör oss, äter upp oss inifrån. Jag har fått en lägenhet i Göteborg i tre månader och flyr iväg. Efter fyra dagar har jag ett jobb.

Richard bor hos mig första veckan. Vi går runt staden, sitter på caféer i Haga och dricker öl varje dag på Andra Långgatan. Om kvällarna sitter vi på min balkong och ser ut över en helt ny stad. Han pekar mot olika tak och berättar åt vilka håll allting ligger; hur man kommer till Slottskogen, vart Avenyn är och att det gröna taket lite snett åt vänster är Chalmers. Jag andas in och säger: Detta är min lägenhet nu. Jag kommer älska att vara här. Han svarar att än känns det inte, att jag fortfarande tror att jag är på någon slags semester. En tillfällig flykt.

På fredagen kommer Ivona och Björn-

Att äntligen få sova bredvid den jag älskar, värmen från hans bröstkorg. Jag minns knappt vad vi gör, inuti känner jag att det kommer närmre och närmre. Solen strålande och alla var jättetrötta. När vi dricker öl på fredagsnatten och Björn ironiskt säger att han ska åka hem dagen efter börjar jag att gråta.

Det är så det alltid blir; jag talar om flykten och tar steget ut, men jag genomför den aldrig. Efter bara en natt ensam i en helt ny stad, utan någon inom 30 mils avstånd, åker jag hem igen. De säger till mig att jag inte får ge upp, men utan att knappt ha försökt packar jag ner mina kläder i en resväska och sätter mig på tåget hem.

Alla mina saker är i Göteborg; böckerna, filmerna och jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen.

Jag säger: Jag är aldrig den som visar mig svag; alla vet egentligen att jag är liten och skör och ynklig men jag står aldrig för det. Nu-

Nu erkänner jag mig äntligen svag.

*

2010-09-20T09:47:00.004+02:00

Jag vet att ni är runt tolv stycken och jag vet att det inte är en särskilt stor skara människor. Men just nu har jag absolut ingenting att ge, ingenting att berätta och jag vet inte ens om ni vill läsa berättelser. Allt jag försöker mig på blir banalt, fel och krystat.

Om ni vill får ni jättegärna skriva något; en fråga, ett tips, något om er eller vad som helst.
Bara något litet tecken på liv-

Tror att det här kan vara början på något stort/Jag står precis på gränsen/Horisonten är någon annans konstruktion/LITE UTDRAG:

2010-08-13T11:39:00.013+02:00

I mitt Spotify finns en spellista som heter "svenskt socker" och då och då lägger jag in små, guldkorn med svenska texter. Numera fylls mina dagar av ingenting och en del förmiddagar ägnar jag åt att göra spellistor som jag först publicerar, sen raderar för att bygga upp igen. Jag vaknar upp antingen jättetidigt eller jättesent och gör oftast ingenting. Ibland fikar jag-

10-08-13

Det är fest och vi är bara tjejer i ett vardagsrum. På bordet står ölburkar, vinglas och PET-flaskor med cider att göra vinet kittlande med. Vi pratar om kärleken, den svåra kärleken och den flygande känslan.

En har fått sitt hjärta hänsynslöst utslitet ännu en gång och någon annan har påbörjat något nytt, men någon ny. De frågar mig hur det känns att vara tillsammans med någon så länge. Människor får för sig att kärleken gör hela ens värld beskymmersfri.

Det är fantastiskt att ha någon som älskar en helt handlöst, att sova bredvid en människa som skulle kunna ta en kula för mig. Samtidigt har jag hamnat i något lugn som ibland blir en dvala. Allt som fanns från början, då man fylldes med så mycket känslor att hjärtat fullkomligt exploderade, har begravt sig långt in i benmärgen. Vissa dagar blir jag så pass lugn att det nästan är skrämmande. Att jag kan falla ner, inte i något mörker, utan bara falla ner och inte känna någonting. Förstår ni?

Det handlar inte om att min kärlek dör ut, utan kanske att jag begraver mig för djupt i den och sluter mig helt, slutar att känna efter för det är så skönt att slippa smärtan. Jag vet inte, jag är mest rädd för att bli missförstådd.

10-08-16

Mitt huvud dunkar, ryggen värker och jag är lätt feberyr. Solen strålar utanför fönstret men jag sitter inomhus på min säng och dricker flädersaft. Jag tänker efter och kommer inte ihåg senast jag älskade livet.

10-08-22

Det är söndag och det regnar. Man känner doften av höstlöv i luften och kan nästan ta på vibrationerna från vemodet som börjar krypa sig in under skinnet. Jag jobbar min allra sista dag och sitter i entrén till ett café där stans allra bästa musiker spelar som de har gjort åtta söndagar i rad, hela sommaren-

De spelar låtar av Bo Kaspers Orkester, Peter Lemarc, John Mayer och precis när jag har slutat och kurat in mig i mammas famn framför scenen börjar de spela en låt av Sam Cooke som är min absoluta favorit. Den heter A Change is Gonna Come och han som sjunger är alldeles, alldeles fantastisk. Han tar i så mycket i de bästa delarna att man tror att han ska gå sönder och hela det vita tältet, hela innergården i den gamla 1700-talsträdgården vibrerar och fylls av så mycket känsla att jag nästan gråter.

Jag tänker att om jag ändå var lite mer sådär-

Om jag kunde öppna upp hela bröstet och låta varenda människa träda in, låta mig fyllas.

10-08-28

Vet ni? Om jag kunde skulle jag skrika ut till er, varenda liten detalj. Jag skulle vilja våga vara rak och våga vara svag. Som vanligt gömmer jag mig bakom en fasad för att skydda alla andra.

+++

Jag skyndar på hösten, klär mig i stickade tröjor och halsduk. Allting är så ovant. Att inte behöva gå till bussen klockan sju på morgonen och att söka jobb istället för att skriva uppsatser. Egentligen behöver jag nog bara hitta en plats, ett litet hörn som är mitt och något som väcker kroppen till liv.

Björn har fått jättelångt skägg och rakar sig så att han ser ut som Ralf Gyllenhammar. Jag skrattar lite åt honom först men luktar honom sedan på kinden och tycker att han doftar trygghet.

Snart flyttar en av mina bästa vänner härifrån och det gör mig både glad och ledsen. Han har längtat så hemskt mycket och nu får han äntligen åka. Man känner förändringen, förbättringen i luften. Vi ska bara ta oss igenom mellanlandningen först.

INGET ANNAT ÄN EMMABODA +10

2010-08-02T22:03:00.004+02:00

I torsdags åkte jag iväg med min kärlek och Eleni till skogen i Småland, till festivalen där jag alltid får ångest och där jag alltid lever. Det var inget annat än Emmaboda 2010 och några nätter innan hade jag gråtit för att biljetterna var slut men för att jag fick tag på två stycken ändå.

Dofterna, solen som sken igenom trädtopparna och allt som Emmaboda har varit sen 2006 var precis som vanligt. Enda skillnaden var att jag knappt kunde gå tre steg utan att gå in i någon, det var så hemskt mycket människor och jag som aldrig någonsin är feg för stora folkmassor fick lite, lite ont i hjärtat.

+Efter att vi hade sett fina Radio Dept. och precis när mina nästan fruktansvärda skakningar hade gått över knackade någon försynt på min axel. Jag vände mig om och fick två stycken kramar på raken. Tack och förlåt, jag vet inte för vad men tack till dig, fina sockret+

Deportees; alltid fantastiska. Sättet Peder Stenberg drar ut den nedre kanten på sin tröja när han sjunger ut och hur han stampar i scengolvet och sjunger Will you talk If i Listen. Moa gav mig tusen kramar och jag som aldrig har någon att krama förutom Björn blev så varm.

En kväll satt jag och pratade med en av Karlskronas sötaste tjejer. Vi pratade om kärleken, livet som fågelunge och ångesten över att det alltid finns någon som är bättre, vackrare, någon som alltid är mer än en själv. Hon överröste mig med massa vackra ord och jag blev helt mållös. Jag tänkte att det är så dumt att vi har sett varandra i skolkorridorerna och aldrig hälsat. Att hon är lillasyster till en av mina vänner och att vi aldrig har träffats på riktigt förut.

05.00 en söndagmorgon med ont i kroppen, en hes hals och lite ångest men mycket känsla av liv åkte vi hem igen. Tack åter igen men jag vet egentligen inte för vad, kanske för att ni gjorde Emmaboda fint och för att ni finns.

+ Midsommarljusa nätter, att stå ut, stå rak

2010-07-06T14:44:00.004+02:00

I nästan fyra veckor har det varit nästan otäckt varmt och ett skarpt solsken från tidig morgon till sen natt. Mörkret faller bara under några timmar och sedan uppenbarar sig gryningen.

Likt blommor, likt fjärilar, som äppelträdens lövkronor och trädgårdens mognande plommon:

Daterat 30 juni:

Gustav önskar Oskar Linnros om och om igen i midsommarnatten. Från och med Du spelas säkert tio gånger och varje gång introt ekar ut mot det öppna havet ställer sig min bror upp, alldeles raklång och dansar.

Om jag kunde förklara hans dans på något vis skulle ni få veta, men det är nästan omöjligt. Han sträcker kroppen och liksom flyger-

På ängen nedanför vårat hus, mot stranden, havet, solen och den vidöppna världen dansar vi till allt möjligt men mest Från och med Du.

Från och med oss
Tar allting slut här? Eller är vi helt enkelt fast i varandra till evighetens slut? Du har vävt ett nät i den starkaste av alla trådar och hur mycket jag än skulle vilja kan jag inte ta mig loss. Någon skriver om att skjuta sig fri, men jag vet inte om jag vill.

Jag vill stanna hos dig

Ett enkelt tack till er få, en liten fin skara människor-

Står inte ut/ STÅR INTE UT/ för en minut sen:

2010-06-21T20:17:00.008+02:00

15-06-10:

På nätterna drömmer jag makalösa drömmar. Om hur vi flyttar ihop, att någon gör dig illa eller om sommarängar och doften av solregn. Jag tror att det är på riktigt, varje natt, så när jag vaknar blir jag antingen lättad eller nerslagen av verkligheten-

Men det försvinner så lätt, känslan av att det vore lättare eller svårare att leva i drömmarna. Jag drömmer ju faktiskt om verkligheten, om mitt liv och nätterna förvränger bara sanningarna lite.

Daterat: bara gud vet nu

Du vet hur det är när några få, tre eller kanske fyra, svarta papperssvalor svävar in igenom ditt vidöppna fönster. Som om de flyr in istället för ut, flyger tillbaka samma väg som de kom ifrån och kurar ner sig i samma näste, under samma täcke.

Hur mycket kraft har egentligen en liten, svart svala av tunt papper?

ATT BLI FRI:

Att ta studenten var inte alls som alla sa; jag flög inte alls ut för trappan och kände mig inte totalt fri när vi dansade på natten. Det var först när vinruset lagt sig som jag insåg att nu, nu har jag klarat av det man måste och i höst kan jag befinna mig nästan var som helst.

Men min studentdag var såhär-

11-06-10

Vi åt champangefrukost under tjocka moln, under ett stort partytält och med utsikt rätt över havet. Klockan halv tio tog jag mitt första glas vin och tänkte att det är så märklig känsla det där, när man faktiskt får och kan dricka rosévin vid halv tio.

Alla skålade högt, skrev i mössor och för en dag betedde vi oss som om vår klass var fylld av våra närmsta vänner och att vi skulle dö när vi skiljdes åt. För en dag levde vi i en vacker lögn och jag tycker det var rätt fint, att skiljas på lika villkor.

Vid halv tolv tog vi båten in till stan och då började det regna. Vi gick hukade under paraplyer till det mysigaste caféet jag vet och åt lunch som bestod av bulgursallad, marinerad kycklingfile, pastasallad, oliver och nästan allt som är den godaste maten. Någon höll tal och allt var mest förväntningar och avslut.

Att sitta i aulan och lyssna på kören, stå upp och hoppa varannan minut och veta att utanför står tusen människor och där ska jag hitta mina föräldrar. Att nästan gråta men samtidigt känna sig så förbannat glad inuti, överallt i hela kroppen. Att ha rosévin i blodomloppet en tidig eftermiddag. Att springa ut på trappan och smälla party poppers och att inte hitta sin familj. Att ha en tyngd av blommor runt nacken.

Jag pussade alla jag kände och drack resten av mitt vin som saft på flaket. Jag och Sarah hittade varandra på baksidan och struntade i allt var uppdelningen av flak heter, så vi rusade upp på ett och började dansa till We No Speak American. I en och en halvtimme dansade jag med sexton människor som nu bara är vänner, vi är ingen klass. Det är så obeskrivligt skönt-

Resten är en fin dimma. Jag fick hur många fina paket som helst; kristallflaskor till whisky och gin, koppar från Marimekko att dricka kaffe i och ett plättjärn med hjärtan som avtryck. Sedan dansade jag hos Ivona med några av de bästa jag vet.

Nu är det såhär:

Jag äter stora, goda frukostar och läser böcker av Anders Paulrud eller någon okänd författare vars bok jag har hittat på Kupan. Ibland drömmer jag om hur vi bor i Göteborg eller New York, han och jag. Vi äter pasta med pesto bland flyttlådor och spelar tv-spel varje natt. Någon gång fikar jag eller tittar på regnet och snart börjar jag jobba och vet ni vad?

Även svarta papperssvalor hittar sina flyktvägar till slut-

SÅ VÅRA PAPPERSHJÄRTAN BRANN/../MEN PAPPERSHJÄRTAN BRINNER ALLDELES FÖR FORT:

2010-04-27T21:33:00.013+02:00

27.04.10

Ur mina högtalare spelar Erik Enocksson och jag tänker på Farväl Falkenberg. Hur de springer ner mot havet, skriker sina halsar hesa och på hur det kanske är:

Jag tror att det är ungefär såhär; att jag alltid ger bort mig själv i början. Jag ger hän mina tankar, drömmar, åsikter och min själ till någon för att efter några månader slåss för att vinna tillbaka allt. Och det är nog därför jag förlorar mig själv bit för bit igenom varje ny man, varje vän och varje människa som kryper inuti mig, för jag förlorar slagen. Dör i de blodiga krigen.

Men allting låter bara banalt, som om det är avgörande mellan liv och död.

På ett sätt är det nog också det, men jag vet inte.

+

Valborg:

Jag drack vin och sjöng och dansade och kramades och pratade. Ivona hade på sig sin svarta långklänning och min kärlek hade den finaste skjortan jag vet. När vi skulle gå hem mötte vi våran vän med två tjejer. Den ena gömde sitt ansikte bakom en blekt snedlugg och räckte fram handen och hälsade. När hon sa sitt namn började mina ben att skaka, för det var flickan som för några månader sen lämnade en lång kommentar här om hur mina ord fastnade i henne. Hon snubblade lite på stället och jag kramade hennes så hårt jag bara kunde. Hennes armar var fast runt mina revben som om hon aldrig skulle släppa taget och jag sa att hon måste skriva något till mig, att hon måste berätta om sitt hjärta. Jag hoppas att hon skriver.

När vi gick hem skakade mina ben fortfarande och jag sa till Björn: Hon tycker om det jag skriver, förstår du?

Tänk att det finns en flicka som tycker om mina texter.

+

01.05.10

Jag dricker surt vin och dansar med min storebror. På en liten hemmabyggd scen spelas soul och Karlskronas vackraste röster sjunger:

I Want you Back, Another Day, With or Without You, Think, I Heard it Trough the Grapevine och tusentals andra låtar jag inte kan namnet på, men det är northern soul och vi dansar oss varma. Jag tittar på min bror och sen min syster, de är så olika på utsidan men likadana inuti och jag tänker att det här är två av mina hjärtan.
(Jag vet att jag tjatar lite om mina hjärtan, men å andra sidan; vad vore jag utan dem?)

Vi röker Camel, äter grillad korv och räksallad och jag tänker att detta är vad sommaren kommer fyllas av. Jag, mina syskon, kärleken och mina vänner i ett hus på landet med vin och öl i ena handen och fötterna sjutusen meter över marken. Huvudet bland molnen.

03.05.10

Molnen på himmelen stänger in hela Jorden. Det blåser kalla havsvindar och jag fryser trots flera lager kläder. Det är maj, 39 dagar kvar till studenten och kroppen är kall. Jag svarar på frågor om historiens brott, straff och lagar och tänker att detta är det absolut sista i historia C. Om 39 dagar kommer jag aldrig mer gå i korridorerna eller skratta högt i matsalen och jag kommer aldrig mer läsa historia C eller grafisk illustration eller litteraturvetenskap A.

Det är så det är; jag smyger mig försiktigt över varje hinder, ett efter ett. Och snart är det slut. För en månad sen längtade jag bort så det gjorde ont i hela kroppen och nu blir jag rädd igen. Det blir alltid så; jag pratar om och längtar efter flykten men genomför den aldrig.

Jag tänker att snart dör något och innan det föds något nytt måste jag hålla ut. Det är just mellanlandningen som är jobbigast, som tär och bryter ned.

Varje gång mitt hjärta gör ont så orkar jag inte ha ont. Trots att smärtan bara dyker upp någon gång ibland blir jag helt utmattad av bara tanken. Jag orkar inte gråta när någon ser och jag orkar inte titta ner i marken när himmelen är ljusblå. Det låter ganska löjeväckande men jag gömmer mig i serier och filmer.

När jag föll isär för två år sen såg jag Grey's Anatomy dygnet runt i en vecka. Jag grät när de grät och jag skrattade när de skrattade. Till skillnad från vissa som kanske gråter ut sin smärta så stänger jag in min. Gömmer den bakom huden, revbenen, alla organ och längst in mot ryggraden mellan kotorna där ingen någonsin skulle kunna plocka fram den igen. Men lik förbannat är det alltid någon som trycker på precis rätt knappar, någon som kan de exakta meningarna och frågorna.

12.05.10

Min kära daltjej kommer hit. Hon har håret i en mörkröd page och väntar på stationen för jag är lite sen. Hon pratar fort och har en dialekt som inte riktigt går att placera och berättar vad som har hänt sen sist. På kvällen sitter vi i mitt kök när hon ler och säger exhalterat: Just det, fotoalbumet!

Hon drar fram en puderrosa scrapbook som är fylld av bilder på oss och på första sidan står det våra namn, som om vi avlagt ett löfte om evighet. Jag hoppas att det är ett löfte om ett evigt oss.

Under de dagarna hon är här fikar vi, ser Eva&Adam, åker till Kalmar och Öland, äter chokladfondue, gör poser som Foki och pratar och skrattar. Jag har min mösspåtagning en dag och lämnar henne själv under hela eftermiddagen och kvällen. Egentligen var allting så himla roligt och jag försökte ha världens bästa kväll men det gick inte när jag visste att min kära vän bara var 3 mil bort.

Tiden går jättesnabbt och innan jag knappt har hunnit reagera ska hon åka hem igen och det gör alltid lite, lite ont men denna gången gör det nästan outhärdligt ont. Jag tänker att det beror på den gråa himmelen och Karlskronas depression. Egentligen beror det nog på att vi har blivit så olika och vi träffas mer sällan. Jag blir rädd, för jag har redan förlorat så många hjältar och oron över att jag ska förlora henne också gror sig fast; den vägrar släppa taget och hela dagen har jag min knytnäve tätt emot bröstkorgen.

Nu längtar jag tills jag åker 60 mil till henne.

25 dagar tills en epok avslutas, ett kapitel stängs och ett nytt öppnas, något alldeles nytt startar. Då ska jag åka 60 mil bort för att sova i hennes alldeles egna lägenhet, lära mig baka bröd och läsa mer böcker. Pussa på min kille under nya sängkläder från Marimekko och hänga mer med mina vänner. Vi ska dansa och vi ska inte tappa bort varandra, någonsin.

Till slut:
Tack du som på Valborg snubblade framför mig och kramades länge och hårt. Du som sa att allting är så kantigt och som skrev att jag har fina tankar. Jag vet att du är finare än många andra och jag vet att du känner så ofantligt mycket. Puss

come back to me; PLEASE, PLEASE, PLEASE

2010-04-20T18:26:00.006+02:00

Klockan är halv sju och solen strålar in genom fönsterrutan när jag vaknar. Den största befrielsen när årstiderna skiftar från mörk till ljus är att man känner att det är morgon. Jag tror att det var evigheter sen jag såg havet gnistra och vara alldeles klart.

+
När jag gick i tvåan fick jag en bästis. Vi höll ihop varje dag i nästan åtta år, sedan försvann vi ifrån varandra. Jag förlorade min hjälte i ett slag om kärlek och ända sedan dess har en liten bit av mig tynat bort.

Vi har börjat träffas nu igen. Björn sa: "Man skulle kunna tro att ni har umgåtts varje dag, hela era liv."

En dag för några veckor sen satt vi på min trappa och tittade på hennes lilla hundvalp och min familjs gamla guldbruna hund springa runt, runt i trädgården. Vi började prata om gamla kärlekar och jag såg nästan hur hon blev alldeles kall när hon sa: "Felicia, han förstörde mig. Jag avskyr honom." Sedan andades hon in länge av cigaretten och inuti brast jag i tusen bitar. Min bästa vän blev förstörd och jag märkte ingenting. Jag kramade henne aldrig och jag förlorade slaget.

Förlåt.
+

Det blåser litegrann mellan träden och jag klär på mig tre stycken halsdukar. Sedan ropar jag på våran hund och kör ut till skogen. Jag tänker att jag måste sluta gömma mig och sluta skapa undanflykter. Det är dags att gråta istället för att skratta och det är dags att öppna upp hela bröstkorgen fast utan någon som ser. Efter en timme går jag hem igen och är fullkomligt tom.

Varifrån kommer likgiltigheten?
+

Visste ni att jag är expert på att dölja känslor?
Att när jag helst av allt vill åka hem och dö under det svala täcket så märks det knappt

handlar det om kämparglöd eller ett falsk spel?

16 APRIL+

Vi är fyra stycken som åker till Malmö för att se Shout out Louds och dansa. Tre av oss åkte ner direkt efter skolan och satt sedan i solen utanför Centralen och andades in något nytt. I kör konstaterade vi att detta är livet.

När Sara kommer en timme senare går vi runt på stan mest för att fördriva tiden lite. Jag köper två tröjor. Sedan åker vi till Olle och hans rumskompisar och tar över hela deras hall med väskor, madrasser och kuddar. Det kändes så fruktansvärt dumt och som att vi verkligen var i vägen, men jag förstår om det var så. Att vi fick sova där var fint.

När vi hade ätit och gjort oss redo gick vi till KB för att se Shout out Louds.

Efter jag såg dem på Emmaboda 2007 blev jag så besviken och mina förväntningar låg på noll. När de började spela och publiken började hoppa visste jag att det var fel. Shout out Louds var allt och lite till och David Olenius var så himmelsk och sårbar och fin som bara han är. Han stampade hårt i scengolvet och drog i sin skjorta som att han skrek ut hela sin själ.

Vi dansade i flera timmar efteråt och vid fyra gick vi hem.

Det är sådant som får mig att inte tappa hoppet. Att vi har hela världen framför våra fötter och det känns i hela kroppen. Doften av en annan stad och doften av sommarregn. Nu när det faller lätta regndroppar utanför mitt fönster känns det inte lika mycket som det gjorde för ett år sen.

Vi måste bara stå ut.

DON'T EAT YOUR FRIENDS

2010-04-06T13:47:00.002+02:00

Jag och min fina vän har gjort ett projektarbete ihop. Något av det mest ångestladdade jag har varit med om. Hela arbetet har varit som en tyngd över hela mig, men nu när jag vet att allt är över på fredag känner jag mig mycket lugnare. Bor ni i Karlskrona eller bara vill se fina In Lust från Malmö så tycker jag att ni ska komma. Puss

I'm guided by this birthmark on my skin I'm guided by the beauty of our weapons. First we take Manhattan, Then we take BERLIN:

2010-03-01T15:45:00.019+01:00

ETT:
Mellan söndagsmorgonen och tisdagen kramades vi konstant. Jag tror att du skrek inombords men visste att om du öppnade dina lungor skulle jag skrika exakt lika mycket tillbaka. Kanske var det lika bra att vi skildes åt för några dagar i tysthet; med dina ögon lika klarblåa och tindrande som vanligt, fast fyllda med lite mera oro och sorg.

Utan hårda ord fast med oron rent av fastkilad i hela din kropp hoppade jag på tåget med Lou och vi åkte iväg mot Malmö. Vi skrattade högt åt nästan allting, pratade om livet/kärleken och åt godis. Tre timmar senare gick vi genom hela staden och tillbaka, runt och runt och runt igen innan klockan vad nio och vi kunde hoppa på bussen mot Berlin.

Jag lyssnade på gamla sagor av Ewa Bexell från min barndom och blundade; inuti kändes det som en liten, liten orkan av oro. Sådär som det jämt är.

TVÅ:

Efter att ha kommit fram 05.45 på onsdagen åkte jag och min fina vän till hennes bror och hans flickvän, åt frukost och sov. Jag vilade bort all min oro och vaknade fullkomligt lugn. Vi pratade om hur fantastiskt det är att vara i en helt annan stad och åt lite mer frukost. Sedan gick vi ut och fikade med Amanda på ett café där man fick röka innanför dörrarna.

Vi gick i affärer som Made In Berlin och American Apparel. Jag köpte en röd fodralklänning och blanka svarta tights som jag senare upptäckte hade tre hål i sömmen. Vi åkte hem, åt pasta med ostsås och pratade. Deras lägenhet var så hög i tak och hade fina dekorationer längs listerna. Mina kläder doftar fortfarande som deras hem.

På kvällen gick vi till ett ställe som hette Morgenrot där man drack billig öl och såklart, rökte inomhus. Jag tror inte att det finns en chans för människor med astma att överleva i Berlin, det var cigarettrök precis överallt; även utanför rökrummen. När Alex hade gått hem satt jag, Amanda och Lou kvar och drack mojitos vilket nog är det godaste jag har druckit. Vi pratade sådär som man alltid gör när man är tre stycken tjejer och det kändes tryggt och bra.

Vid halv ett gick vi igenom tunnelbanan, tog ut pengar och gick in på någon bakgård. Där var det staket med svarta sopsäckar, precis som det är runt festivalområdena på sommaren, och när man kom in gick man nerför flera trappor, runt ett hörn och till en dörr där man betalade 3 euro och fick en stämpel. Därefter kunde man spela pingis, dricka öl eller som vi gjorde, prata med människor från alla världens hörn. Jag började prata med en turkisk man som var 29 år och hade en skorpion tatuerad på benet. Han sa att jag var precis hans typ av tjej och att jag hade världens blåaste ögon och borde vara en fri själ och jag försökte förklara att jag bara ville ha min kärlek och ingen annan. Jag tycker att det är både smickrande och obehagligt när män börjar prata om mitt utseene. Men det är bara att le och försöka smyga därifrån antar jag. Till slut gick han iväg och vid halv fyra sov jag och Lou bredvid varandra på en tjock madrass vid fönstret.

TRE:
Det här med att vakna upp och vara beredd på en grå himmel med lika grå mark under. När solen sken igenom fönstret kom jag på att jag har inte sett solen på flera veckor, kanske månader, och det är så himla skönt att ha den tillbaka. När vi gick ut på gatan var den snöfri och alldeles torr; fylld med grus. Och solen fick husen att skimra och gjorde hela ansiktet varmt.

Vi hittade massvis med second hand-affärer på bakgatorna och jag hittade en svart pälsmössa som gjorde att jag såg ut som Amanda Jenssen. I ungefär en kvart funderade jag på om jag skulle köpa den, men la tillslut tillbaka den i lådan. Vi träffade på David Olenius från Shout out Louds några gånger, sedan åt vi lunch på ett jättelitet cafe med uteservering; toast med mozzarella och tomat, lite kaffe.

När vi hade gått igenom halva Berlin gjorde mina fötter och knän så fruktansvärt ont. Vi gick därför hem och åt lax med potatissallad och sov lite.

Något av det bästa med Berlin är att vilken dag i veckan det än är, stänger aldrig något tidigt. Det var torsdag och vi gick till ett café vid halv elva på kvällen och drack milkshake och öl. Sedan tog vi kort i en fotoautomat och hamnade i ett ölhus där ett jättelustigt band spelade. Kvinnan som sjöng var rund som en boll och en man spelade flöjt. Det tråkiga var att de inte ens var särskilt bra.

Vi pratade om kärlek, brustna hjärtan och alla dessa idioter som övertar våra revolutioner och får oss att krypa ihop i hörnen. Vi gungade med utsikt över hela östra delen av Berlin och just då kändes det som att allting stod still. Hela natten låg framför oss och vi kunde göra precis vad som helst; springa på hustak, dansa över himlen, eller hitta en lägenhet med någon där man kan äta varmt bröd till frukost och aldrig behöver diska och aldrig behöver tänka på allt man borde men inte vill. Precis som en verklighet utan begränsningar.

FYRA:
Vi vaknade och åkte genast iväg med tunnelbanan över halva staden. Checkpoint ska tydligen vara en ganska stor och häftig second hand-affär men jag blev inte särskilt imponerad. Det fanns korsettsnörade latexdräkter och stora, flotta balklänningar från åttiotalet.

På bakgatorna fanns det en affär i underjorden som hette Bonnie and Kleid. När vi gick nedför trappan och in i butiken satt en gammal dam och rökte i kassan och pratade högt på tyska i sin telefon. Det fanns maskeraddräkter, LP-skivor med The Cure och Leonard Cohen, plus en miljon andra saker. Gick man sedan igenom en vit korridor var det gamla vackra fotografier på väggarna och längre bort en liten affär som ägdes av två män som spelade electro och sålde sina foton för 20 euro st. Bonnie and Kleid var den finaste affären jag någonsin har sett.

Vi åt på ett fik på Kastanieallé och när Alex kom gick vi ut för att köpa födelsedagspresent till Amanda.

19.00: man behöver inte stressa som hemma. Du kan sova i tre timmar och sen ändå veta att natten är yngre än någonsin. Vi drack rosévin och begav oss ut i natten, till Cafe Burger. Där dansade människor som galna och de spelade MGMT när Lou bad om det. Ölen kostade 22 kronor och det gjorde oss alla snurriga. DANS; och det finns inte så mycket att säga, mer än att vi somnade vid halv fem.

FEM:

Molnen var tillbaka så vi stannade inne hela förmiddagen plus lite till. Först sjöng vi för Amanda, sen sov vi, frukost, sova, fattiga riddare till lunch och när klockan nästan av 15.00 lämnade vi lägenheten.

Vi tittade på Berlinmuren, som var fylld av gatukonst och jättetunn. Alexander berättade historier från 1989 men hela jag var så himla trött att ingenting fastnade. Vi satte oss på ett café och drack kaffe, varm choklad och te, sen åkte vi hem igen. Efter att ha sovit, ätit pizza och druckit lite vin så gick jag och Lou ut för vår sista och absolut bästa kväll.

I tunnelbanan skrek massa tyskar och turkar efter oss, förmodligen för att vi är blonda och ser typiskt svenska ut, så vi sprang upp på gatan. Det måste ha sett väldigt roligt ut, för vi skrek nog lite också.

23.00: White Trash är en av Berlins bästa klubbar tydligen och fylld av alla slags människor. Vi drack våra första öl och fastnade lite i rökrummet. Där träffade vi Joey, som var från USA och reste runt hela Europa själv för att han hade blivit avskedad. Jag tyckte han var väldigt modig som vågade ta sig ut i Berlin och världen utan att kunna något annat språk.

Kvällarna börjar inte förrän runt 01.00 och det är vanligtvis då vi brukar vara trötta och vilja sova hemma. Helt plötsligt expanderas rökrummet tills hela klubben är fylld av dans, svett, musik och cigratterök. De spelade Mando Diao och Le Tigre. På övervåningen fanns det transor som flörtade med alla och hur fel det än låter tycker jag att de är smått fantastiska.

Vi dansade oavbrutet i fem timmar och när klockan var halv sju var klubben fortfarande helt fylld.

Och sen tog vår dröm slut. Vi åkte tillbaka till kalla, regniga Karlskrona.

Men det var helt OK.

PS. Det är så himla många bilder här som Lou har tagit. Bara så ni vet. Hon är så fin. Puss DS.

come away with me in a night:

2010-02-18T17:46:00.002+01:00

att känna branden i ögonlocken till norah jones och tänka på alla mina förlorade hjältar. de jag så gärna hade velat ha kvar. att ha konstant hjärtklappning utan speciell anledning; jag har ju bara druckit kaffe och ätit tranbär men ändå rusar hjärtslagen. att älska så att det gör ont i hela kroppen.

EFTER SKIMRET

2010-02-04T17:29:00.004+01:00

Snart ett helt år. Med denna fantastiska, vackra, älskade, underbara, kära man.

Läser min dagbok; om hans tröja från Ben Sherman, om doften i örngotten och om paket med O'boy på snöiga gator.

Och vet ni?
Alla dessa kapitulationer existerar inte.

Självklart kommer de alltid tillbaka.

Visst är det lustigt, att min kropp fortfarande skakar och jag inbillar mig svarta stora fläckar på den allra renaste snön, som avgrunder, när vi går förbi varandra hastigt på stadens gator eller när jag skymtar dig och gömmer mig patetiskt bakom en klädställning med gamla sjalar.

Jag har alltid trott att det var en liten bagatell, aldrig att du skadade mig så mycket; men antagligen gjorde du det. Eller så är det jag som beter mig alldeles för löjligt som vanligt.

Att möta dem som fick ens självbild att fullkomligt sjunka ner i de djupaste hav; jag undviker det

Något helt annat:

bygga snögubbar i solen och leta efter kläder. Att inte våga hälsa men att göra det ändå, äta avokado på rostat bröd och sedan sova hela bussresan hem. Solen som äntligen smyger sig försiktigt fram över horisonten, värmen, ljuset, våren och tanken på att flykten snart är här.

Snart flyr vi utan några begränsningar; eller hur?

WE BROKE THE RULES, I'M GLAD WE GOT OUT/LET'S LEAVE FOR PARIS TONIGHT

2010-01-15T15:21:00.008+01:00

Alla vintersagor.

Jag läser om den iskalla snön; hela Sverige fryser och jag läser om kylan som tränger in under varenda människas hud.

Det finns dofter i varje årstid, i alla säsonger och perioder. Just nu doftar det sådär iskallt, grått och värdelöst i luften. Världen beter sig precis som att den har gått i ide och himmelens alla dofter är gråa, det finns inga kontraster. Snön ligger tungt på marken och jag sitter på golvet i mitt rum. Vad hände med alla glittrande ängar utanför fönstret?

Hela huset är nersläckt, på mitt rum lyser en golvlampa i hörnet och i fönstret ett svagt ljus. Jag lyssnar på Love Child och tänker på mina syskon. På hur de dansade med mig tills gryningen på nyårsafton och på hur de är som delar av mig; mina händer, knän, ryggradens alla kotor och min bröstkorg. Jag tänker på mig själv och hur jag kapitulerar inför mitt huvuds oerhörda idioti:

Vi ligger i sängen, mitt ansikte är gömt i en kudde och hans starka armar runt mina axlar. Jag gråter, kanske för att det behövs. Han förstår: "Är det för att du inte har gråtit på så länge?" Men jag vet inte riktigt. Kanske är vi inte rätt för varandra, kanske borde allting vara så enormt mycket vackrare för att vara äkta. Jag vet inte. Jag gråter dels för att det var så länge sen, dels för att vi är olika. Vi står inte på samma sida, det har vi aldrig gjort. Mina tårar beror på att alla vackra historier om pojkar med skarpa käkben springer ifatt mig och fullkomligt bankar sönder min kärlek.

Det får mig att tro på alla falska ord, alla knivar i ryggens mitt.

Jag gråter för att jag är så oerhört svag, elak, självisk och förbannat liten som inte kan se våran villkorslösa kärlek utan istället tror att det enda vackra är idealet som på något vis tar över hela platsen i hjärtat där han borde vara. När det har varit tyst i flera minuter, när jag tror att han ska ge upp och släppa taget, håller han om mig hårdare och viskar:

"Vet du något vi har gemensamt? En längtan om förändring."

Himmelen doftar förändring. Han doftar längtan. Vad allt handlar om? Dessa dofter, alla universiums dofter och hans vackra höftben. Jag försöker lära mig att aldrig tro på det som slår ner mig. Jag tror på oss.

2009:

Mina fyra finaste själar och jag åt middag, såg raketer och dansade. Min största bror ringde och sa: "Vi är alla tre på Verkö. Minsta lejonet måste också vara här." Så jag och kärleken åkte dit, vi drack vin, dansade, kramades och när klockan slog fem dansade vi lite till och vid halv sju somnade vi allihop. 2010.

Jag pratade om syskon i ett muntligt tal i skolan. Om att vara minst av fyra stycken och om den fågelunge man blir; det finns alltid någon där. Det är som att vara fyra vänner på lågstadiet; förutom att man blir aldrig någonsin borträknad, aldrig går bakom och aldrig behöva känna sig ensam. Om att ha tre stycken lejonhjärtan alldeles intill. Tre stycken röda, hårt bultande lejonhjartan.

JUST NU:

överlever vintern och växer inombords så mycket det bara går.

AND BABY THE WAY YOU MOVE ME, ITS CRAZY, IT'S LIKE YOU SEE RIGHT THROUGH ME/YOU ARE THE BEST THING

2009-12-16T20:10:00.006+01:00

Den här mannen är en av de få som har kommit in i mitt liv vid precis rätt tidpunkt. Han är den absolut vackraste jag vet. I min dagbok finns flera sidor om hans höftben, hans nackhår, hans varma bröst och hans ojämna hjärtslag.

Det är för att han ibland blir så koncentrerad att man kan göra nästan vad som helst utan att få uppmärktsamhet. För att han vet hur rädd jag är för mörkret, skrämmer mig och sedan kramar mig hårt och skrattar. För att han röker och vinklar tändaren så konstigt.

Jag skulle kunna räkna upp allt vackert. Men jag vet inte om det går att beskriva på bästa möjliga vis.

Jag kommer ihåg första gången jag sov hos honom. Mot min ryggrad var hans revben och såklart pulsen från hans hjärta. Enda gången jag har känt ett hjärta riktigt hårt var förra sommaren; då jag hade hjärtklappning ett helt dygn. Enda gången jag har känt ett hjärta slå riktigt ojämnt var när min finaste kröp tätt runt min rygg för första gången.

Det handlar om hans puls och trygga famn.

Han har tagit fram mina bästa och sämsta sidor. Saker som någon annan annan har gjort mot mig har jag gjort mot honom. Jag har skapat oro, ångest och varit hemskt feg. När han frågar mig vad jag skulle gjort i hans situation svarar jag att jag aldrig hade orkat. Därför blir det extra fantastiskt att han fortfarande håller mig hårt.

Det handlar om hans kärlek jag aldrig förstår.

Ibland spelar vi tv-spel eller äter pannkakor. Han lagar så hemskt god mat. En gång bodde jag hos honom nästan fyra dagar. När jag vaknade en morgon var han borta, och kvällen innan hade vi bråkat. Efter en kvart öppnades dörren och han kom in med rufsigt hår och två matkassar från ICA. Vi låg i sängen hela dagen, drack juice, åt tunnbröd och yoggi i små förpackningar och pratade.

Det handlar om hans förbannade, älskade, fina gester

Hans varma rygg när han röker i fönstret halv fyra om nätterna, hans fingertoppar, hans långa ögonfransar och hela honom. Frisyren han får på morgonen och linjen som skapas på hans hals, mellan nyckelbenets mitt och käkbenet, när han tittar upp i himmelen.

Det är ju min kärlek med de vassa höftbenen, nyckelknippan i jeansen, de ojämna slagen och cigaretten i mungipan. Det handlar om att han är min kärlek för tioende månaden i rad.

(IF I ASKED YOU TO WALK TROUGH THE GATES, WOULD YOU RUN WITH ME?)

WHEN THE HEART SWING:

2009-11-25T13:51:00.005+01:00

Surfar runt på Facebook som jag oftast gör när jag vill skjuta upp saker. Inser att världen är så förbannat liten, inser att jag faktiskt skulle vilja stänga av allting bara för några dagar och bo mitt i öknen. Mest för att se vad jag egentligen missar.

Sen slutar jag att ljuga och försöker få ihop ett pussel på tusen bitar.

Det finns inga vettiga förklaringar längre. Alla ord i världen spelar inte längre någon roll, alla ursäkterna har tagit slut. Jag hade kunnat skrika min hals blodig men det gör ändå aldrig någon skillnad.

Du kan skrika hur högt du vill

Jag tycker att livet kan vara så fruktansvärt tragiskt och ibland helt ljuvligt; så att man nästan tvivlar på verkligheten. I höst har jag lärt mig att man aldrig får tro sig vara speciell, för det är man aldrig. Alla vackra ord är alltid lögn, hur man än förvränger sanningen.

Det finns alltid någon finare, någon bättre. Det finns alltid någon annan som har hört samma viskningar och känt samma lakan; det finns alltid ALLTID alltid någon jävel som är exakt lika fantastisk och underbar.

Du kan skrika hur högt du vill

saker och ting blir ändå aldrig annorlunda

Sen finns det självklart nätterna när vi helt oplanerat dricker öl på PM eller går ut vid halv ett när vi egentligen inte riktigt orkar men vet att vi vill.

Det finns nätter då man dansar till Ramlar en, två, tre gånger i rad och sedan ser finaste Feldt och Deportees. (IF I ASKED YOU TO WALK TROUGH THE GATES, WOULD YOU RUN WITH ME) Sedan går vi till samma efterfest men det gör ingenting. Vi tycker om våran efterfest.

Allting handlar om att bryta sig fri. Jag har blodsmak i munnen men vågar inte erkänna mig förlorad riktigt än. Såklart vet jag ju att det finns ett ljus i slutet av varje förbannade jävla tunnel, men måste de vara så evighetslånga?

Jag antar att det någon dag kanske blir lättare för oss som väntar, men alla garantier i världen ger mig ändå inget hopp.

Det är lite skrämmande att jag inte vet vilka ni är. Men egentligen gör det inte heller någonting, kanske är det bäst att göra sig osynlig. Jag tycker iallafall om er jag vet läser.

Puss

GOOD TIMES FOR A CHANGE/WHAT HAPPEND TO THE WORLD WE KNEW:

2009-10-30T10:38:00.005+01:00

Klockan halv sju vaknar jag av en mobil inställd på alarm. När jag har snurrat runt för att ligga riktigt bekvämt bland duntäcket och kuddarna halvsover ögonen och jag får lätta pussar på ryggen; precis vid första ryggkotan där nacken snart börjar. Det är alltid där pussarna landar på morgonen.

Precis vid första ryggkotan.

Innan han går till jobbet ger han mig femtio kronor för han vet att det inte finns mat i kylen och för att han tycker jag behöver äta en riktig frukost. Sedan startar han en tecknad film, pussar hejdå och låser dörren för han vet att jag inte kommer göra det. Det är så han gör för att skydda mig från världen.

Efter att ha somnat, vaknat, spolat tillbaka filmen och sett om hela igen går jag upp. Mitt hår är kladdigt av en hårinpackning och jag sköljer, tänker att lite silvershampoo behövs faktiskt. Letar i min resväska jag har haft med mig över nästan halva Sverige efter rena kläder, men får ta gamla tights och en använd tröja. Går till köket, fixar tevatten och letar efter bröd. Det är lustigt; pojken jag vaknar hos är kock men har världens stökigaste skafferi och en riktigt iskall kyl.

Luktar på philedelphian och bestämmer att den går att äta, för han har lärt mig att om mejeriprodukter är oätliga så kan tillochmed min näsa känna den doften. Därför dricker jag te och äter knäckebröd med philadelphia, men tänker att allt har blivit hemskt annorlunda på ett år.

För ganska exakt tolv månader sen kom jag hem ifrån samma underbara människor, men sov i min egen säng och vaknade upp dagen efter med en oro och längtan efter något mer. Vi letar efter tillfället för våran revolution, mina vänner och jag. Vi vill sätta staden i brand men nöjer oss än så länge med att slänga cigaretterna bredvid alla fimpkrukor.

Jag längtar fortfarande efter någonting mer, men denna gången tillsammans med alla som tar sönder min oro. Allt har blivit sådär härligt annorlunda, tänker jag och tittar igenom alla kamerans bilder.

OK BABY DET ÄR DAGS ATT VI SKA VINNA ALLT

2009-10-18T16:57:00.004+02:00

12 oktober 2009:

"Vi låg mittemot varandra i sängen, sådär som vi brukar göra de mörka nätterna. Nu är mörkret så intensivt att man endast hör på andetagen hur den mittemot mår.

Dina fingertoppar är annorlunda än alla andra jag har känt. Du smekte lätt precis nedanför min undre fransrad."

Hud mot hud; det handlar inte om sådant längre. Försiktiga kyssar under täcket; de existerar knappt. Men såklart finns de alltid där. Vad vore kärleken utan mjuka läppar?

Nej, nu handlar det om att skratta, gråta, fundera och tappa hoppet tillsammans för att sedan se hur någon av oss plockar upp det ännu en gång. Och någon dag kanske vi kommer till en gräns, men jag är beredd att tänja på den jävla gränsen tills allting brister.

Innan bristpunkten kanske kommer vill jag hångla med honom i hissen, känna fingertopparna som spelat alldeles för mycket gitarr och tro att allting snart går förlorat.

Man måste väl balansera på gränserna för att lära känna livet, eller hur?

Jag börjar leva på hoppet om förändring: NU

DET BANKADE I MITT BRÖST MEN DU SA: VI KOMMER VINNA ALLT

2009-10-05T11:38:00.003+02:00

Jag har fyllt arton. Nu är jag myndig. Å ena sidan är det fantastiskt skönt att äntligen kunna ta egna beslut

å andra sidan avskyr jag att bestämma mig för något. Å andra sidan känner jag mig fortfarande som fjorton år i en höststad med frusna vindar. När ska det egentligen komma en förändring?

Vindarna blåser, just för att det är höst och kanske just för att det snart kommer en orkan; det stormar åt alla håll samtidigt. Det går inte att vända vindarna, det har det aldrig gjort.

Men det finns faktiskt dagar då stormen avtar och hela havet blir totalt spegelblankt. Efter stormen brukar mörka moln dra förbi över träden och bakom lyser solen snett in och skimmrar mot regndropparna på fönsterrutorna.

Jag tror att vi kommer vinna allt; det tar bara lite tid. Precis som allt annat

Tills vidare tänker jag ljuga, säga att jag funderar över polstjärnan som ensamt lyser bakom de röda taken istället för att försöka förklara. Det finns nog inte särskilt mycket att reflektera över ändå.

Jag vill bara att ni stannar kvar precis som ni brukar göra för

jag tror inte på avsked

Detta är inget farväl, detta är bara en alldeles ny jävla början.

DOM HAR MOLNEN I FAMNEN/MEN SKRIVER ORD SOM MORD I HANDEN

2009-09-24T16:32:00.004+02:00

Förra helgen var jag i Göteborg för att se Håkan Hellström:

Åh, egentligen vet jag inte riktigt vad jag ska säga för alltihop var så förbannat fint att det inte riktigt går att sätta ord på. Egentligen tror jag att Håkan var det mest betydelselösa där;

det här betydde allt:

Vaknade på fredagsmorgonen, kurade försiktigt ihop mig i en varm famn som jag alltid gör och frågade om det bara var jag som hade sovit exakt hela natten. Ungefär så.

Medan mina vänner är ute på nattpromenader sover jag. När mina ögon alltid är trötta har mina vänner sömnproblem och ligger med fantastiskt bultande bröstkorgar och försöker blunda.

Vi åt på en dyr resturang, köpte kläder och skrattade oavbrutet. Vi skrattade nog exakt hela tiden och det var bara fantatiskt, rakt igenom:

Sedan satt vi vid en kanal, drack vin och träffade två män: en var stum och den andra från Australien. Den stumma hade bott i Karlskrona fem år, var illustratör och läste på läpparna. Jag tyckte han var lite otrolig faktiskt.

Det man kan säga om Håkan är väl: ATOMBOMB, LÅGT LJUD OCH HÅNGEL.
Ungefär så var det. Och man känner sig ju som en fjortonåring under Ramlar och Nu kan du få mig så lätt. Åh.

Andra natten var vi hemma, pratade om kärlek, drack massor av vin och mötte upp Christopher på Berg 211. Det var gratis, billig öl, ett dansgolv fyllt av hångel, små tjejer med trasiga strumpbyxor och electro. Jag vet inte om det var berusningen men förmodligen var det så och till slut dansade jag tills benen vek sig. Det var precis som i historierna; förbjuden starköl på ett mörkt nattklubbsgolv och mina ben runt hans midja.

Precis så.

Sen åkte vi hem:

Och det var slutet på en alldeles för fin helg.

Mer än så går inte att få ihop. Just nu hittar jag inte de allra vackraste meningarna men det kommer kanske någon dag.

Ni vet ju att vi dansar tills det blir ljust och:

kan ni lova mig att aldrig försvinna?

ÅH:

2009-09-14T18:58:00.004+02:00

Lukten i kragen på din Ben Sherman-tröja

mörkret som lägger sig för tidigt om kvällarna och kan vi inte bara sitta i filtar på uteserveringarna och dricka öl varje natt, hela hösten?

Summer time/THE ROUGHEST TIME

2009-09-03T19:59:00.006+02:00

Om jag säger såhär; det kan gå flera månader och när årstiden man aldrig trodde kunde komma åt en igen river isär bit för bit, då brukar jag titta i min mapp med alla bilder och inse att: Herregud, jag har ju gjort absolut ingenting.

Jag skrev att i sommar har jag levt några dagar och varit död resten. Ni förstår att på sistone har allting varit så likgiltigt och någonstans bland alla stjärnfall satte jag mig till rätta och slutade känna efter. Bland alla andras stjärnfall hade jag redan fallit och blev rädd för känslor. Då är det lättare att vara likgiltig, men efter ett tag inser jag alltid hur förbannat dött det känns inuti.

Sedan åkte vi hit:

Till ett annat land där tidpunkten var precis rätt och bergstopparna vilade på molnen. Ni förstår att på sommaren har Karlskrona en tendes att bli ensamt. Och jag ville försvinna ifrån allt, bara för några dagar. Jag ville sova länge på dagarna, sluta frysa, dricka öl till frukost och röka alldeles för mycket cigaretter.

Och vi låg i solen, rökte innanför stängda dörrar och trillade fram på dåliga gator hela nätterna:

Någonstans bland alla varma nätter och kall öl mötte vi några män. Allihop var så himla fina egentligen och fascinerade av Sverige.

- "We know ABBA. Oh, Fernando!"

Någonstans bland alla nattklubbar fanns en man med hundvalpsögon som på något sätt fick mig att börja känna. Det är lite som i filmen Lost in Translation, fast ändå inte. Ni vet när det inte går att definiera det som kärlek men inte heller som vänskap; något mellanting dyker upp och det smutsade ner mitt samvete utan riktig anledning.

Nu kanske ni förstår varför jag avskyr när fantastiska människor dyker upp i mitt liv vid alldeles fel tillfällen. För jag vill ju behålla dem allihop.

-"You know the cartoon with Charlie the dog as main character?"

-"No, not really..."

-"Oh, you have to see it! My name is Ivo but call me Charlie, because that cartoon is so sweet and sad."

Det handlade ju inte om kärlek och pojkvänner och kyssar i natten. Det var långa samtal och ett hjärta som redan var trasigt men på något sätt välte sina murar och jag tog sönder det.

Det handlade om ett hjärta som fastnade i min förvirring och till slut blev krossat genom ett telefonsamtal klockan tre mitt i natten på dansgolv. Blir man inte förbannad? Jag säger till mig själv gång på gång att: ge dig inte in i något du inte kan hantera och för helvete, låt bli att trampa på ömtåliga människor.

För jag vill ju behålla dem allihop men istället slutar jag prioritera och lyckas på något vänster krossa allihop inklusive mig själv. Trots att det inte handlade om något val, tog jag tryggheten framför något jag inte kan definiera och jag trivs mycket bättre med händerna om mitt ansikte än att ligga vaken av saknad.

Jag har mer att berätta, men inte ikväll. Nu måste jag pussas och dricka te.

Puss.

Jag har fortfarande en del att berätta om sommaren, det kommer snart...

2009-08-13T11:59:00.003+02:00

Jag avskyr när fantastiska människor kommer in i ens liv vid alldeles fel tidpunkt, skakar om hela världen och sedan försvinner. När hela Sverige sover och hjärtat är lika grått som himmelen.

För länge sedan skrev jag:

"Ni vet de första dagarna i skolan, när det fortfarande är sommar men det känns inte riktigt i hjärtat utan bara i magen; precis mellan höftbenen och revbenen. Det luktar precis som det alltid har gjort och samma känsla som jag fick för tio år sen kommer jag få om lite mer än en vecka. I sommar har jag levt några dagar och varit död resten."

Det är lustigt hur man ibland och fortfarande kan känna sig helt tom inombords trots att världens finaste själ ligger tätt emot min ryggrad:

"När vi ligger bredvid varandra i sängen brukar jag alltid somna först och känna fingertoppar längs ryggraden. Igår när han somnade först la jag handen vid hans hals; pekfingret precis bakom örat och tummen på käkbenet. Om man lägger handen så hamnar pulsslagen mitt i handflatan och jag tänkte att om jag uppskattar hur mjuk hans hud är bakom örat eller hur skägget vid käkbenet växer åt olika håll; går det att uppskatta någon mer? När hans puls slog mot min handflata var jag mest rädd att den skulle sluta slå. Jag brukar alltid ha min underarm längs hans hals men det har aldrig slagit mig att det kan sluta slå.

Tänk om de hårda hjärtslagen jag varje natt känner mot min rygg någon gång slutar existera."

Jag tror inte att det handlar om livet eller döden längre; inte som det gjorde förut när allt handlade om UTAN DIG DÖR JAG. Det handlar om att göra rätt val och jag har aldrig varit duktig på att göra val som leder mig rätt. Nu vill jag behandla honom så ömt som jag egentligen borde ha gjort för fyra månader sen, nu vill jag försöka visa alla vem som håller mitt hjärta stenhårt i sin knutna hand.

Och vinden blåser oss hårt mot nya realiteter

2009-08-09T22:50:00.002+02:00

Solnedgångarna i juni och att sakta känna upplevelser formateras till minnen.

Ni vet när man gör saker, träffar människor och ser saker som får en totalt att tappa andan fastän man inte riktigt förstår det själv, förrän allt försvinner och ska bli minnen; ungefär så har några dagar i min sommar varit. Och ungefär det är vad som gör lite, lite ont de där kvällarna när solnedgången luktar varma lakan.

När jag har alla bilder och mer tid ska jag berätta om sommaren. Om alla sena nätter utanför Sverige, om hjärtat jag älskar och de hjärtan jag avskyr. Jag vill hemskt gärna berätta om allting som känns och det som är likgiltigt. Först ska jag bara hitta de alldeles rätta orden.

OCH JAG SKA SKYDDA DIG MED KROPPEN MIN, LUFTEN SVIDER NÄR VI ANDAS IN

2009-07-07T23:23:00.003+02:00

FRÅN OCH MED NU:
sluta leva genom andras drömmar
påbörja mina egna

Kvällens önskan är..

2009-06-25T22:38:00.002+02:00

...att någon kom och gjorde såhär varje gång jag kände mig ensam

För vi ångrar vad vi ångrar och VI GLÖMMER VAD VI KAN

2009-06-23T22:31:00.005+02:00

Saker jag är känslig mot:
1. Solnedgångarna i juni
2. Nostalgi

De där förbannade solnedgångarna; luktar som varma lakan och smakar som nostalgi. De får min mage att vändas helt utochin, sen; ensam. Jag tror att det handlar om hur solen skiner snett in i huset, på löven, över havet och himmelen.

Det är lustigt hur något så naturligt som en solnedgång i juni kan få mig att känna ensamhet i allra högsta grad. Ni vet sådan ensamhet som gör att hela kroppen känns skakig och det bränner lite innanför ögonlocken för det går inte att bestämma; skratta eller gråta?

Jag firade midsommar med världens finaste familj, många okända ansikten och människor som har varit med ända från början. Det var solnedgång, midsommarstång, kransar och fantastiskt fint. Nostalgi melankoli öl oss syskon kärlek och vid sådana tillfällen vill jag bara krama om de tre som är en del av mig och förklara hur ensamt det skulle vara utan något som utgör OSS. Mina bröder har rivsår vid hjärtat och jag försöker trösta men
de vill vara så förbannat starka

Kanske blir man sån när framtiden springer ikapp en

Nu är första månaden på sommarlovet snart slut och allt jag har gjort är jobbat. Nu vill jag umgås med mina vänner, åka båt, leva utomhus och inte inomhus, pussa på min familj och få ordning på det lilla kaos så det någon gång slutar EXPANDERA

Children are waiting for the day they feel good

2009-06-04T22:07:00.003+02:00

Maj började med explosioner
avslutades med fantastiska explosioner i tusenfalt

Ända sen jag var fjorton år har jag åkt på åtta olika festivaler och gråtit, längtat hem eller blivit krossad på varenda en. Det har funnits rödhåriga pojkar med lockar som kittlas i nacken och det har funnits pojkar som pratar politik med en när man ska fylla femton och man slutar lyssna direkt för ögonen man ser in i är runda, stora som jordglober och man vill ta över hela hans värld. Nästa dag hånglar de upp en annan flicka och medan hjärtat går i tusen bitar förstår man inte: Varför är inte jag mittpunkten i din rymd när du är det i min?

Iår avslutades maj med Siestafestivalen och när vi hamnade i en tre timmar lång kö för att få de fruktansvärt fula armbanden ville jag hem. Det krävs så otroligt lite för att jag ska bli otrygg och känna mig hemskt ensam, osäker, utbytbar och ledsen. Sen gjorde människorna mig lugn

Resten av festen är en dimma av vin, fontäner, konserter, kyla och en massa massa kyssar (för var vore en fest utan kyssar, egentligen?) Det är nog en av absolut bästa sakerna jag har gjort och det finns ingen annan att tacka förutom er som får mig i balans

Jag är så fruktansvärt dålig på att leva i nuet och efteråt ångrar jag alla fantasier som inte levdes ut och har inte tålamod att vänta på de nya dörrarna som ska öppnas. Varför säger jag aldrig till människor hur fantastiska de är och varför sprang jag inte ute tills det ljusnade varje natt och igår tänkte jag att Nu ska jag aldrig mer låta mig hindras

Varför gör jag samma misstag om och om och om igen?

Vi satt i camp Berra och drack vin i rosa plastglas, sjöng med och peppade med alla andra inför Anti-Flag. En dag såg vi Deportees och när de sjöng Arrest me 'til it hurts stod jag med min man och hade gåshud. If I asked you to walk through the gates would you run along with me är vad allt handlar om och någon dag ska jag ge honom hela världen.

En annan dag såg vi Placebo som var världsbäst, Mando Diao, Jenny Wilson, Kleerup, Anna Thernheim, Parken, Hoffmaestro, Anti-Flag, Sonic Youth, Promoe, Jonathan Johansson och varandra. Sen dansade vi tills solen gick upp och

kan ni lova mig att aldrig, aldrig försvinna?

Through all the pain your eyes stayed blue, they stayed blue/BABY BLUE i love you

2009-05-25T17:20:00.003+02:00

Vissa dagar blåser det mer än vanligt och jag tycker att: borde det inte vara medvind nu?

SENA MAJ och jag cyklar med finaste från öar till land för att vi ska ta oss in på nattklubbar och dansa tills benen går av eller någon blir ledsen eller bara tills allt stänger och det brukar inte hinna ljusna men jag brukar hinna tänka: du är ju faktiskt fruktansvärt vacker.

Jag hade kunnat skriva flera miljoner rader om hur du får mig att känna när allt är upp, ner eller ABSOLUT INGENSTANS men jag vet inte om orden räcker till eller slits ut.

När det kommer in nya människor i mitt liv som fastnar på och i mig brukar jag indirekt lägga mitt hjärta i deras händer och säga: Här, berätta nu för mig hur det känns och kom ihåg att du får bestämma varenda slag och dess kraft.

Låter det inte helt idiotiskt och väldigt, väldigt fegt? Jag vågar inte ens tänka på vad som händer när människorna försvinner och jag vågar inte tro på för evigt. Om jag bara kunde börja hoppas och sluta förgöra allt som är vackert.

fönster, motion, för mycket cigaretter

2009-05-12T21:48:00.000+02:00

The storm is coming but I don't mind keeping it tight

2009-05-11T14:02:00.003+02:00

Hela april har gått åt till att: ignorera skolan och bli värmd av solen. Your love Alone går på repeat och när de sjunger YOUR LOVE ALONE IS NOT ENOUGH tänker jag att egentligen vill jag ge honom hela världen och

kanske räcker jag inte riktigt, riktigt till

Nu är det maj och istället för att ha en femsidig uppsats om valfritt historiaämne inlämnat skrev jag ett mejl till min lärare; Jag klarar inte av den just nu. Egentligen ville jag bara säga att det kommer aldrig att gå, men det vore att erkänna sig slagen av något oväsentligt och ända sen jag grät en hel lördagsnatt vill jag inte visa mig sårbar igen.

Jag känner mig: sömnig, trasig, ful, lite för tjock, långsint, svag, gråtfärdig, vulgär och lite, lite starkare men mer rädd än någonsin.

Min tandborste, några strumpor, hårinpackning, spray och lite andra förnödenheter har flyttat hemifrån. Om ett tag kommer jag bo hos någon jag avgudar och

Jag är skräckslagen.

MAJ: och jag orkar inte stoppa alla kometer som spränger och skär. De försvinner ofta men dyker upp igen när jag minst anar det. Ganska sällan ser jag människor som jag skulle vilja berätta saker för. En liten benig blond flicka satt på bussen förra veckan och hade en lite för stor näsa och lite för trassligt hår. Om jag var modig hade jag tagit henne i handen och sagt; Se inte så ledsen ut, tänk istället på hur ljuvligt det doftar i nacken på någon du en dag kommer förälska dig hejdlöst i.

Istället för att tänka på allt det vackra runtomkring jämför jag ständigt med alla andra och vågar inte ge mig hän för att ingen annan tycks göra det. Jag önskar att jag vågade KASTA MIG UT och SLÄPPA TAGET för det finns inget att förlora men tusenfalt att vinna.
Men de ord som sticker likt knivar i ryggen tar över och vem vågar egentligen chansa?

THIS IS WHAT IT FEELS LIKE/nail your spine into mine, you are in me

2009-05-04T19:46:00.006+02:00

Att vakna en söndagsmorgon i din säng;

Att resa bort, att få pussar i pannan, att höra vackra ord;

Att jag vill känna precis det här så länge det bara går
THIS IS WHAT IT FEELS LIKE

all those lonely nights has transformed to something new non-heartbreaking thing

2009-04-27T19:44:00.005+02:00

Vissa dagar sitter vi i skolan med böcker och hittar kyssmärken i rött läppstift
De dagarna vill man bara stoppa i en ask och med askens innehåll ska man sedan mata hjärtat när det känns hungrigt, tomt och ledset

Andra dagar sitter vi vid hamnen; solar, pratar, andas
Då brukar jag tänka att Herregud är ni verkligen så fantastiska på riktigt?

Sen händer det alltid att jag missar bussen till en maskerad och kommer in på puben för att jag ser äldre ut som skinheadtjej med hår. Det brukar vi fira med att röka extra långa cigaretter och dricka otroligt med vin.

Och de där nätterna kommer ibland en karl och kysser mig tills jag inte kan stå rakt
(jag skrev för ett tag sen att jag har kysst bättre, men jag tror faktiskt det är lögn)

(och jag har alltid skämts för bilder på pussar, erkännanden, offentlighet, ni istället för du. nu är det lite nog med sånt tycker jag)

THE BEAT FROM YOUR HEART IS HARDER THAN BEFORE

2009-04-23T22:34:00.005+02:00

IKVÄLL:
berättade för min vän vad som händer i mitt liv
om mitt melankoliska hjärta
hur jag ständigt raserar allting men innan det FALLER TILL MARKEN
lagar han det med en enda blick

Tror du vi kan laga varandras hjärtan?
Klarar du av att rädda mig under sommaren?
Tycker du också att detta är alldeles för fantastiskt för att ge upp?
(alla kyssar i smyg, gåshuden på armarna, höftbenen som skär, hjärtat som slår, fingrar som bränner hål i allt du rör och kärleken jag aldrig förr känt)

WE WON'T STAY TRAMPED ON THIS DANCEFLOOR

2009-04-20T19:49:00.008+02:00

9-14 april

Solen värmar våra ryggar och jag har hållt igång med det här:

Belle har varit här i några dagar och tagit kort på naturen, sprungit på ängen utanför mitt hus och gullat med hunden. Det känns så himla konstigt nu när hon har körkort och ska ta studenten för vi har känt varandra i evighet och helt plötsligt är hon vuxen.
Ena dagen är man livrädd för att åka tåg själv i sju timmar och nästa kan man faktiskt ta bilen och köra själv (fast det är nog himla tråkigt och ensamt).

Vi struntade ändå i allt viktigt, cyklade till en liten park med djur och klappade getter medan två pojkar skällde på oss för vi ville klappa grisen för det fick man tydligen inte och om ni frågar mig var de hemska ungar som bara muckade, fast egentlien var de nog rätt gulliga.

Vi var också på 18årsfest för min kompis Sara och när jag hämtade mitt vin hos karln jag gillar mest log han så hemligt

- Blunda och håll fram händerna

Jag avskyr att göra sånt, det känns alltid som att man ska få något jätteäckligt (som bajs eller ni vet sånt slajm) eller att de ska trycka något i ansiktet. När jag öppnade ögonen höll jag i världens största påskägg. Inuti låg det såklart godis i alla dess former och ett cigarettpaket; Lucky Strike.
Det kanske låter väldigt dumt men Lucky Strike är fantastiskt och eftersom vi för ett tag sen räknade ut hur mycket man sparar på att köpa billigare cigaretter blir det aldrig av att någon köper dem som kostar tio kronor mer.
Jag kramade honom tills jag fick ont i armarna och plötsligt slog det mig att det finns så många saker som påminner om honom.

Sen gick vi till Ivona och jag blandade drinkar. På festen drack jag rosévin och dansade och saknade. Allt var så fantastiskt och melankoliskt på samma gång. Det brukar bli så.

Dagen efter hade vi ont i ögonen. Så vi bakade en grön tårta med kycklingar och kinderägg för det är sånt vi brukar göra. När den var klar såg den väldigt äcklig ut så ingen ville äta. Vi grillade och solade istället. Sen såg vi Disneyfilmer och drack te tills vi somnade.

När vi hade kollat på Bambi och Belle hade somnat flera gånger så kom vi fram till att de tidigaste Disneyfilmerna är så segt långsamma och innan Törnrosa ens hade hunnit sticka fingret gav vi upp och såg filmer från sent 90-tal istället.

Sista dagen hjälpte vi till att städa i lokalen där festen varit. Det var väl ungefär lika roligt som det låter men vi hade inte så mycket för oss och ville hemskt gärna äta glass med alla sen.
När vi kom hem visste vi inte riktigt vad vi skulle göra, så vi cyklade ungefär 7 km, spelade in en jättelöjlig Mitt i Naturen-film och cyklade sedan hem igen.

Belle började sjunga jättehögt när vi cyklade över en bro och efter två rader upptäckte hon att det stod ungefär 30 personer på vardera sida om bron och fiskade. Sånt gör att jag får ont i mage av skratt och älskar henne ännu mer. Det finns inga vettiga etikettgränser och hon skäms inte; det är underbart.

Nästa dag åkte hon hem och jag åkte på arbetsintervju. Under de dagar hon sover i min säng känns det inte speciellt mycket, att ha en dalmas så nära är helt naturligt. Men så fort tåget har avgått får jag lite panik. Det är få människor som gör mig så trygg och när man inser att hon är 60 mil bort och kommer vara i ett halvår framöver skakar jag litegrann. Sen brukar det gå över, för vi ses ju alltid igen!

16 april:

För att ha någon tidsuppfatting om honom och mig är den 16.e varje månad något som ska firas litegrann har vi bestämt. Jag kallar honom fortfarande inte min pojkvän (dels för att ordet är så fult och han så fin) och jag säger inte JA ifall någon frågar om vi är tillsammans.
De flesta förstår nog ändå för ibland kan jag inte låta bli att kyssa honom i nacken på festerna.

Han är ju kock och därför åt vi bränd lax som smakade som en hel flaska vin och jättegod pasta med fetaoströra. Sen åkte vi bil och lyssnade på soul. Ibland tänker jag att Kanske blir jag för beroende av något som en vacker dag försvinner. Sen försöker jag tänka att Mina ben är starka nog att stå på själv, mitt hjärta är tryggt nog att klara sig utan honom.

Det fungerar ibland.

18 april:

Jag färgade Ivonas hår och hon tog fram en kikare för att se vilka som gick på skolgården. Om jag bodde så lägligt som henne skulle jag stå och kika på människor hela dagen. Sen blev hon blond och jag läste modetidningar och åt godis men sen kände jag mig så himla äcklig och var tvungen att duscha.

Här är Loppan och nu ska jag berätta för er att hon är underbart fantastiskt. Vi slogs genom hela mellanstadiet och sommarlovet till sjuan började jag älska Broder Daniel och henne också. Vi umgicks väldigt sällan först men nu har vi gått i samma klass i två år.

En del dagar slåss vi, puttar in varandra i skåpen och jag får oftast gömma mig på toaletten. Det finns ingen som har sånt temprament som Lou och när hon är arg brukar hon säga att hon Ska fanimig skjuta varenda jävla människa.

Andra dagar dricker vi vin och dansar tills benen inte bär oss. Lou pratar jämt om vackra män och fester. Hon är med på vadsomhelst och vill aldrig sova. För henne handlar livet om att TA CHANSER och ibland känns det så värdelöst men jag vet ju att hon har rätt. Det går inte att fega ur hela tiden men jag gör det ändå.

Och senare samma kväll gick jag till MusikDirekt med Berra.

Det gjorde ont i fötterna och en del artister var tråkiga, men alla hemskt duktiga. Min man spelar i ett band och de ska spela på Sweden Rock i sommar, för det var ett av priserna och jag tycker det är lite overkligt. Tänk att någon jag känner ska sjunga på Sveriges största festival med flera tiotusen besökare. Det är koko.

Vi gick till en fest och jag drack vin alldeles för snabbt och dansade tills det inte gick mer och satt i en sandlåda för att förklara vad som är fel ibland.

- Ifall jag kunde lova att aldrig säga eller göra saker som sårar dig skulle jag lova det tusen gånger om

- Jag är rädd att du lämnar mig

Jag vet inte vad det går att göra åt det men jag vet att det inte får ta slut och jag försöker att stå på egna ben och slå bort känslan av att vara övergiven; DET ÄR JU INTE SÅ. Ibland saknar jag mina två bästisar trots att vi ses varje dag i skolan.
En del dagar känns det som att det inte finns något att hålla sig i; inget att ta tag i och ingen att lita på. Vi tre som är fast i varandra har varsitt oroshjärta och vi kanske inte passar ihop för våra hjärtan slår i OTAKT men

kanske därför passar vi precis?

WHEN YOU HOLD MY HEAD AND KISS ME ON THE CHEEK THE TIMES STOP TICKIN' AND I CAN BARLEY BREATH

2009-03-30T22:53:00.003+02:00

Allt som cirkulerar i mitt huvud just nu:

Om man kunde trycka på en paus-knapp utan att förlora det man har skulle jag göra det och om jag kunde lova dig att aldrig säga eller göra saker som förstör dig så
skulle jag lova det tusen gånger om

Du förstår nog inte riktigt hur lugn jag blir av din närhet och hur otryggt det känns när du är alldeles för långt bort; i hela min dagbok står det om dina fantastiska höftben och den där lukten du har precis i halsgropen
men det skulle jag aldrig erkänna öga mot öga
bara genom ord som skrivs i en blogg som jag ibland avskyr

Jag brukar inte erkänna öppet att jag har fallit för någon och när mina vänner frågar:
- Är du förälskad?

vet jag inte riktigt vad jag ska svara. Brukar mest nicka lite och känna rodnaden.
Det är så otroligt svårt att säga till någon hur det känns varje gång blickar möts och när fingertoppar bränns mot huden. Såna motstånd får mig att gå ner ibland för det är inte hanterbart.
Jag inbillar mig själv gång på gång att jag kommer trampa ihjäl dig men ändå
behandlar jag dig inte så ömt som jag borde

Det är konstigt att man inte bara kan leva i lugnet och ta in harmonin utan jämt måste skapa dramatik och jag vaknar varje natt för det känns som att något brister
egentligen är ju allting perfekt och det skrämmer mig oerhört

På senaste tiden har jag rökt mer cigaretter än vanligt (än vad jag borde kanske, men det känns mest jobbigt att vara duktig) och det känns förvånansvärt bra. Mitt i all perfektion måste det finnas något självdestruktivt och något som skulle kunna göra matrasterna i skolan till en riktigt sorglig svartvit film.
Och jag vet att många inte alls förstår grejen, men mina kniviga situationer och lyckliga stunder känns mer ärliga om en cigarett eller alkohol är med i bilden. Jag har döljt saker i så många blogginlägg och i så många konversationer att det en dag tog stopp

jag orkar inte skämmas längre

Ibland känns det som att jag har bott i en låda hela mitt liv och att någon för ett år sen öppnade locket. Visade musik jag avskydde och lärde mig saker jag alltid tyckt var ofattbara.
Igår insåg jag hur många relationer jag har sabbat genom att bo i min låda och inte våga se utanför ramarna. Hur mycket jag har dömt och hur nedvärderande jag har varit mot de personer jag älskade högst
Jag vet inte om det går att laga, vågar inte riktigt ta kontakt längre

En pojke jag var ihop med i åttan tittar mig inte ens i ögonen. Jag har inte sett honom le på flera år fastän jag möter honom rätt ofta. Och jag tyckte bara att han var löjlig förut, en tönt som inte kunde stå på egna ben och ha rak rygg (för det hade ju tydligen jag)
Nu vet jag hur ont kärlek kan göra och jag förstår inte hur han stod ut att gå i samma klass om mig i ett år, när jag var så vidrigt elak och han så fruktansvärt förälskad.
Ibland tänker jag att han är nog en av de starkaste jag har mött

Sen börjar jag tänka på de slag jag har gett och tagit emot. Och sen tänker jag på hur mycket folk utger sig själva för att vara offer som fallit ner i något de inte kan förklara och inte ta sig upp ur.
Jag vet inte om det är feghet men jag vet att det är lättare att vara ett objekt; då behöver man inte stå till svars för allt det jävliga man gör
Det finns miljoner barn, tonåringar och vuxna där ute som inte kan andas och som tror att de ska dö gång på gång men vem ska man ta på allvar när hela världen är lidande objekt?

Hur ska man kunna rädda någon när alla mår lika dåligt och vem ska få vara hemma ifrån skolan eller gå till kurator; emot som visar upp skärsåren på sina handleder eller personen som aldrig säger något men som känner hur kroppen exploderar av alla slag?
Den ena vill bara ha uppmärksamhet och den andra borde se livet mer positivt
är det inte värt mer än så?

Jag hör människor som säger hur vissa är deras allt, hur högt de älskar personen och hur de aldrig någonsin skulle överleva utan närheten och lukten och känslan. Om någon frågade vem som betydde mest i mitt liv skulle jag inte kunna svara; det är omöjligt. Man klarar sig inte utan andra men hur bra klarar man sig utan sig själv?
Hos vissa finns det alltid något som smärtar att se, men går att överleva. Kanske borde man tänka som i filmen Girl Interrupted att vi minsann har insett sanningen om livets hårda skola, men ibland borde allt upphöra sin existens.

Och jag vågar inte kalla honom mitt allt eller säga hur han fångar mig när jag faller för det handlar inte om det. Det handlar mest om att han är så fantastiskt vacker och att mina vänner är så otroligt makalösa och att det finns alldeles för många saker som gör mig glad; vem kan då vara ett ledset objekt?
För jag tror att det gör ont, det kommer aldrig gå över
det kommer bara bli lite lättare att hämta andan ibland
(till exempel när man känner lukten av gräs och hud
eller hör frasande cigaretter och känner iskalla händer mot ryggen)

ALL WE CAN DO IS KEEP BREATHING

2009-03-19T17:50:00.002+01:00

Och mitt i allt tumult satte han sig ordentligt i stolen, tittade ner på sina händer som nervöst pillade på nagelbanden, sedan ut genom bilfönstret och sedan rakt i mina ögon
"Vill du verkligen ta sönder oss?"

Precis i såna ögonblick känns det ingenting. Mer tankar som
Klart jag inte vill ta sönder något, men herregud vi har varit vi i en månad så jag skulle ju inte bli särskilt ledsen om det tog slut.

Igår slog det mig att om det som vi har går sönder skulle jag bli krossad och jag skulle falla som jag aldrig fallit förut. Och det skulle kännas tusen gånger värre än i somras och jag skulle nog kunna se dig i ögonen men aldrig kunna
vara trygg hos någon annan
inte utan dina händer runt mitt ansikte
och inte utan dina andetag mot min nacke
(jag har aldrig mött någon som andas så i nacken)

Ibland saknar jag det som var för ett år sen. Tioende mars och att grilla på taket. Ibland saknar jag honom och hans mjuka händer men sen kommer jag på allt som kändes för jävligt och känner att
Det blev alldeles utmärkt såhär
Jag vill bara vara lite snällare och kunna allt jag vill säga. Nästa gång vi pratar ska jag vara ödmjuk, för det har jag nog inte varit på hemskt hemskt länge.

Nu ska jag ta vara på mina vackraste vänner, för de mår inte alltid så bra och jag tycker inte alls om se dem ledsna.
Sen ska jag vara extra försiktig om min karl, för en sådan har jag och honom vill jag behålla (även om jag inte gillar att visa upp honom som min kille inför hela världen. Det är mest skrämmande och jag blir idiotisk när jag blir rädd)

I was dancing in a lesbian bar Oh Oh

2009-03-17T10:44:00.003+01:00

På sistone har jag fått så himla fina kommentarer angående bloggen. Människor jag knappt känner säger saker om det jag skriver som för mig är helt oförståeligt. Men jag blir fruktansvärt glad, rörd och förvånad. Puss på er som läser, även om jag inte har så stor koll på vilka ni är.

Jonathan Richman

if I asked you to walk through the gates/ WOULD YOU RUN ALONG WITH ME?

2009-03-08T23:38:00.006+01:00

jag vill aldrig någonsin ta sönder dig

HIS NAKED SKIN WILL BURY MY SECRET UNSAID/ the one in a million boys

2009-03-03T18:43:00.004+01:00

Mars
Försöker ständigt hitta nya orsaker till att fly, precis som förut. Och även om alla fel finns hos mig försöker jag sätta fast dem i dig, precis som förut. Då skulle det finnas anledningar att ta sönder allting här och fortsätta precis som om allt blåste iväg av orkanen (egentligen är det ju du som blåser i mig)

Oftast känner jag mig så fruktansvärt dum, som låter dig brista medan jag bara ser på och röker upp hela ditt paket. (Det frasar inte längre, det bankar hål i väggarna vid varje andetag) Och sen flyr jag fastän det är i dina armar jag känner mig tryggast. Det blir ju så hemskt dumt varje gång. Jag lever i världens största idioti.
Det är ju bara i din nacke jag vill andas, det är ju bara din lukt jag vill känna

Det räcker med att gå över parken; handlederna pulserar i ren panik och det går inte att vända om. Så fort jag går tillbaka och kommer in på din gata igen känner jag lukten av ditt täcke.
Kanske ljuger jag mig igenom allting men hela tiden känns det som att;
du är för fin för mig
jag förtjänar inte dig
det går över det går över det går aldrig över

Bill and Stue, Kate and Sue/They do not belong in our song Cause this is OUR SONG No one elses song

2009-02-19T21:54:00.004+01:00

Jag älskar sättet du plockar upp en cigarett ur paketet, sätter den i mungipan och letar efter en plats där det inte blåser. Sättet du vinklar tändaren och hur du gömmer näsan innanför kragen när du fryser.
Att du lär dig mina favoritlåtar på gitarr fastän jag vet hur mycket du avskyr min musiksmak. Att du sjunger på When we were winning en hel morgon och ropar på mig när det är reklam för Morrisseys nya album på tv. Att du sätter igång dina favoritlåtar, spelar och sjunger med med jättehögt så fort jag går ut ur rummet och rodnar när jag påpekar det. Att du kan allt om alla band du lyssnar på och att du sitter på golvet när du spelar gitarr. Att du får världens största ögon när man pratar om ett band du tycker om.

Och jag älskar hur du stryker fingrarna längs ryggraden och att du har världens vassaste höftben. Hur det blir skuggor av dina ryggkotor när solen lyser in snett genom fönstret.
Att du kliar mig på armen och pussar mig på kinden varje gång jag säger hur skräckslagen jag känner mig för att detta händer och att du förstår. Att du är fantastiskt fin när du sover på mage. Att du borstar tänderna alldeles för länge och använder för mycket tandkräm. Att du sjunger för mig om nätterna. Att du märker vilken färg mina ögon har och att du döper alla olika pussar till olika namn som Hakpussen du alltid ger innan du somnar.
Att du är sårbar
Att dina nycklar skramlar när du går
Att du tycker att du är lite för tjock fastän du är finast i hela världen
Att du kramas precis så att man tror att det aldrig ska ta slut
Att du citerar låtar och har för mycket socker i ditt te
Att du varje gång ingen annan ser drar mig bakom ett hörn, tar händerna runt mitt ansikte och kysser så innerligt fantastiskt och förklarar att
- Jag vet ju att du inte vill pussas offentligt

Och att du vet precis hur jag känner mig och att det kan gå en hel dag innan du hör av dig och precis när man börjar få en klump i magen vibrerar mobilen och hjärtat slår sönder. Hur du alltid säger att allt ordnar sig och att du är så förstående utan att säga något. Det har gått ungefär fem veckor och jag förstår inte hur det kan kännas såhär
hur jag börjar falla
så otroligt hårt
för
dig

Har jag någonsin sagt hur mycket jag ryser när du andas i min nacke..

2009-02-13T02:17:00.002+01:00

OCH VET DU OM ATT DU ÄR ALLDELES FANTASTISK?

Imorgon åker jag till Stockholm och jag kommer saknar mina tre bästa brudar i hela vida världen, pojken som ibland får mig att gå sönder totalt, mamma, pappa och allt annat som gör världen så trygg. Men å andra sidan ska jag dricka vin i kaffekoppar och lyssna på noisetechnospelning imorgon så det kommer nog kännas ganska bra.

I STILL FEEL YOU AND THE TASTE OF CIGARETTES

2009-02-08T21:16:00.005+01:00

Hela förmiddagen låg jag tillsammans med en pojke under ett varmt täcke, åt sorbé och pratade om varför allt blir så konstigt gång på gång. Jag försöker förklara hur det känns när människor vet saker och har åsikter men förstår ju själv att jag låter så fruktansvärt löjlig.

- Du som är så "indie", borde inte du skita i vad alla andra tycker?

Och det är så innerligt, jävla, skitsant, men jag kan inte och det är exakt lika jobbigt varje gång. För jag vet ju att ingen egentligen bryr sig, mina vänner kommer inte lämna mig och visst kan folk tycka att han är den fulaste pojken i världen men varför låter jag orden sticka så förbannat många knivar i ryggen?
Det är ju inte värt det.

Jag är trött på att sträva efter det som alla andra också vill ha. Jag skiter i era vassa käkben och välklippta frisyrer, era skjortor och myggjagare. Och att ni lyssnar på The Smiths och bara dricker rödvin, diskuterar böcker och modekollektioer struntar jag också i.
För jag har en fantastisk chans på en pojke som har världens vackraste armar, höftben vassare än något jag vet, en ryggrad som får gåshud varje man drar fingrarna längs den och ett sätt som gör att allt ibland blir uppochner. Han har nyckelknippan fast i sin stupjeans så det skramlar vart han än går och hoodies med old school-tryck på. Någon gång ska han tatuera sig på bröstkorgen och han röker bara Lucky Strike. Han lyssnar på Dropkicked Murphys och försöker spela Shoreline för mig fastän han avskyr Broder Daniel mer än allt annat och...

egentligen borde jag ta tag i honom, säga hur fantastisk han faktiskt är, men istället sitter jag hemma och oroar mig för åsikter som inte ens är mina och känslor som alltid alltid dyker upp när det borde kännas som tusentals fjärilar i hela kroppen.
Allt för de där jävla vassa käkbenen.

And all the lovers I burned through So why do I even burn for you/ Sorry that I can never care enough

2009-02-06T00:39:00.006+01:00

Varje dag när jag kommer hem ifrån skolan känns det som att klockan är alldeles för sent och jag har tusen saker att göra. Oftast blir det så att jag gör dem sista sekunden (som ikväll) eller inte alls. I flera veckor nu har jag gått runt och skämtat men allt börjar kännas som en fasad, som att något gnager men gömmer sig bakom ett slags nervöst kittlande i bröstet. Det är inte okej, för jag kan verkligen inte komma på något som är alldeles på tok just nu och det är ungefär som att saker jag inte ens har tas ifrån mig och med det lilla som finns kvar i behåll vet jag inte riktigt vart jag ska vända mig.

Jag tror att det är sena nätter och alldeles för lugn musik som gör att man inbillar sig saker som inte ens känns eller finns. Kanske börjar hela Sverige gå ner sig, fast bara på låtsas?

Nu har alla vackra pojkar vassa käkben och kysser alldeles fantastiskt och jag vill inte ha det så men hur ska man vara ärlig och kunna stå emot och säga att

- Den som får min mage att pirra just nu har inga vassa käkben alls och jag har kysst bättre
för om man säger så förstörs idealet och värdet sjunker. Egentligen vill jag bara kunna stå för att det inte betyder någonting med scarfsar och skjortor men det skulle aldrig fungera.
Jag skäms alldeles för mycket och det är fruktansvärt patetiskt att inte kunna erkänna något som får en att gå sönder och bli hel på samma gång.

Det har väl alltid varit såhär och min vän frågar

- Så killen som går bredvid dig reflekterar dig?

och jag vill väl inte riktigt hålla med men när jag tänker efter tog det oerhört lång tid innan jag kunde pussas offentligt eller ens hålla handen. När en ny pojke kommer in mitt liv upprepas allt igen och

jag känner mig otroligt löjeväckande

I'D LIKE TO SEE YOU, BUT REALLT I SHOULD STAY AWAY AND LET YOU SETTLE DOWN

2009-02-01T16:38:00.004+01:00

Innan jag flydde från något som kan göra allt för ont
ungefär klockan halv sju imorse
innan handlade allt om
fingrar längs med ryggraden
varm famn och den godaste lukten i världen
tusentals små vibrationer i magen och för en sekund
"låt mig alltid känna såhär"

Min lördag bestod av drinkar, hjärtan och dramatik, promenader i fallande snö, extra långa cigaretter, nattklubb, strökyssar till pojkar som kanske inte borde ha dem och ojämna hjärtslag. Nu förstår jag vad folk menar när de pratar om fantastiska pojkar med vassa höftben och vackra armar och ojämna hjärtslag och puls ur balans för jag har aldrig träffat någon med ett hjärta som slår så ojämt.

I may just love you?

2009-01-31T14:00:00.000+01:00

This is our decision to LIVE FAST and DIE YOUNG We got the vision Now let's have some fun

2009-01-25T22:36:00.010+01:00

09-01-24 Lördag Klockan 19.00
Först vin och Broder Daniel hos Sanna
Sen fest hos Nils
Nu är jag kär i en pojke som jag inte ens känner
det är alldeles fantastiskt!

IF I COULD DREAM AWAY

2009-01-24T16:01:00.004+01:00

hej livet du är jävligt värdelös och tråkig och hej alla känslor ni kan ju också dra åt helvete gärna idag innan jag springer ut och skriker för jag vill inte mer jag orkar inte mer herregud det känns som att allt går i tusen bitar fastän det egentligen inte gör det så rädda mig ta mig någon annanstans någon snälla idag nu?

If you let this chance pass, eventually, your heart will become as dry and brittle as my skeleton. So, go to him, dammit

2009-01-23T00:20:00.002+01:00

En vän pratar om vinkoppar och jag frågar vad han menar
visst känner man sig dum
han förklarar att det är när man dricker vin ur en kopp, för det smakar bättre då
det är väl helt självklart egentligen

om de gångerna man går med en tung tygpåse till en fest i en liten trång lägenhet
och tar av sig skorna i en hall fylld med ytterkläder, går in i köket
tar upp en baginbox och häller upp i en kopp
för alla glasen är ju smutsiga
och man står med sin vinkopp och tycker att han som väljer musik ser alldeles fantastisk ut
och när han tittar åt ditt håll vänder man huvudet eller dricker för att gömma sig
och känner hur varma kinderna blir
ungefär som hans ögon bränner inuti och utanpå

sedan kommer en låt alla älskar och helt plötsligt är hälften av vinet på strumporna och golvet
innan hans ögon är så nära de kan vara
och ens alldeles rufsiga hår trycks mot väggen innan
vinkoppen slår
i
marken
och i det ögonblicket när vinkoppen slår i marken brister trasas
är det mjuka läppar mot skört tonårshjärta och det enda man kan tänka är
hur i helvete kan någon kyssa så innerligt fantastiskt?

....

2009-01-13T21:03:00.002+01:00

Någon dag ska jag börja berätta historier här. När jag har samlat på mig några fina som är värda att ge ut. Om hur jag blev kär i en pojke med rött lockigt hår en gång. Eller om den gången min bror tynade bort och kom tillbaka igen. Kanske om högstadiet, då lärarna tog mig åt sidan och frågade
- varför är du så ledsen jämt Felicia?

Kanske kommer en historia imorgon.

You change all the lead Sleepin' in my head to gold And as the days go dim I hear you sing the golden hymn

2009-01-10T00:42:00.004+01:00

Elektriska fingrar mot
varm hud mot
ett bultande hjärta som
slår hårdare jämnare lugnare
och jag undrar hur du tänker
när det plötsligt känns
elektriska fingrar mot
kall hud mot
tomt hjärta utan puls och
hur allt förloras i ett enda andetag
nålstick och trasiga ord
rivsår och
det tar ju aldrig någonsin
slut

G som i Gemenskap

2009-01-08T21:17:00.001+01:00

See with your eyes, touch with your hands please Hear trough your eyes, know in your soul FOR HAVEN'T YOU ME WITH YOU NOW

2009-01-01T21:28:00.017+01:00

2008 blev 2009 och natten har varit alldeles fantastisk. Just nu känns det som tre stenar inuti mig, en i hjärnan och två i varsitt ögonlock, men det gör verkligen ingenting för allt är ett fint virrvarr av alldeles för sött vin, kyssar, lögögonfransar, italienare, gråtande pojkar, onda trampdynor, champange, sockrade glaskanter, Håkan Hellström, hångel i soffor, svartsjuka, intriger, raketer, och herregud jag vet inte vad.

Det var fruktansvärt fint även om det fattades vissa ansikten som jag saknar och undrar om de någongång kommer tillbaka.

Allt började med en helt makalöst fin middag hos Ivona. Vi var några stycken som gjorde våran egna förfest och jag blir alltid så glad när människor gör små detaljer, som att sockra glaskanterna eller lägga en halv vindruva på tallrikskanten som dekoration. Hela bordet var som en räkcocktail med jordgubbar, räkor, drinkar, frukt, bröd och fetaost. Mina händer ville inte sluta skaka på hela dagen och det var som att jag frös jättemycket inombords, så aptiten var verkligen bortblåst. Det var synd för senare på kvällen var jag hemskt sugen på skagenröra igen. Vi åt, pratade, drack drinkar och tävlade om vem som åt jordgubbar bäst.

Sen rann tiden ut lite så då skyndade sig alla att klistra fast extra ögonfransar och Ivonas hår blev en ganska burrig men fin rosett. Sen tog vi bussen till stora festen.

Vi kom dit och hela huset var helt tyst. Vi gick in och såg tio personer sitta vid ett bord och äta chips. Ungefär två minuter senare kom en miljon människor och allt blev plötsligt galet fint och galet roligt. Alla pratade olika dialekter, om festivaler och en del spillde vodka i ögonen. Det tyckte iallafall jag lät lite roligt, men jag tror inte det var så kul alls.

Det var vin, blandskivor, balkonghäng, kramar, mer balkonghäng, frusna fötter och mer vin.

Fotot på mig och Anton är egentligen väldigt fult, men ungefär så kalasigt var det. Plus lite till.

Sen tog vi en taxi in till stan och nattens drama #1 började. Som alltid löste det sig och vid tolvslaget stod jag och mina bästa (ibland värsta) vänner, omringad av urtjusiga pojkar i kostym. Kyssar vid tolvslaget och en alldeles knasig italienare presenterade sig. Han hette Gabrielle och kunde inte prata svenska så jag drog igång min knackiga spanska men tillslut stannade vi på engelska och jag pratar ju så fruktansvärt dålig engelska att det mest lät som en high school teen drama movie. Samtidigt hade jag världens högsta klackar och stod på kullersten så det såg nog inte vackert ut.

Annars var det var cigarrer och champange. Och vi kom till en efterfest.

Men därifrån har jag inga bra bilder så ni får fantisera ihop pojkar med hängslen, vinglas och en bardisk.

Där var det gråt och det var intriger men mest dans och historier om olycklig kärlek. En man började peta på mig hela tiden och störde när jag läste en väldigt lång artikel om Broder Daniel så jag slogs lite också. Man gör bara inte så tyckte jag medan Johannes skrattade och flickor hånglade med pojkar i en väldigt fin soffa. Klockan blev fem och vid halv sex gick vi hemåt. Ivona och jag satt vid köksbordet, åt godis och pratade om allt som man behöver prata om; hur svårt det kan kännas och hur lätt det kan vara. Ibland kan människor öppna sig på ett sådant sätt att man blir förvånad och jag blir alltid förvånad över vad som rör sig i vissa hjärnor.

Klockan blev alldeles för mycket och det hade varit 2009 i nästan åtta timmar när jag somnade. Nästa morgon åt vi frukost på Waynes och hade kafferep till klockan fem på eftermiddagen. När det hade varit 2009 i ungefär 17 timmar åkte jag hem och tänkte att

-Nu är det äntligen slut på skiten. Detta blir alldeles utmärkt

People saty that you die, faster than without water Though we know it's just a lie Scare your son scare your daughter

2008-12-27T22:31:00.005+01:00

Såhär såg jag ut på julafton + soulkvällen där vackra män sjöng och ölen var fantastisk.

Till sist fick jag detta i julklapp och boken är underbar.

2008

2008-12-27T20:11:00.005+01:00

Januari
Nyåret var fantastiskt och skolan började.
Jag var fruktansvärt förtjust i en pojke med rött hår och vågade bara prata med honom när jag var full. Såg honom varje dag i matsalen och tyckte han var alldeles bedårande.
Han tyckte nog aldrig om mig på det sättet och jag visste; kanske var det därför det rev litegrann överallt hela tiden.
Det var hardcorespelningar på Oden och drömmar om Italien under sommaren.
Det var tjejkvällar med klassen och jag fick jobb på ett café.
I slutet av januari började jag hänga i en lägenhet istället för att gå i skolan. Vi såg på film och pratade. Allt var som en makalös explosion.

Februari
Det hände så himla mycket i februari.
Moto Boy skulle till Emmaboda och jag var i extas.
En underbar pojke fick mig att falla och jag var vaken hela nätterna för han var närmare då.
Kent spelade och när jag såg hans huvud i publikhavet blev jag alldeles knäsvag. Två sekunder senare blev han och hans vänner utslängda, för de hade plankat, och jag tänkte på honom resten av konserten. Hjärtat har aldrig slagit så hårt.
Det var Köpenhamn, Henrik Vibskov, alkohol och dans. Världens häftigaste kväll med min bästa vän och en fin grabb.
På alla hjärtans dag satt jag på ett tak och åt klubba. Eller var på spelningar på ett café som heter Porslinan.
En kväll åt klassens tjejer chokladfondue hemma hos mig och vi gav en av mina bästisar en kladdkaka med värmeljus på, för hon fyllde sjutton år.
Sen kom en fin grabb hit, vi dansade i ett kök till sju på morgonen.
Annars var jag jämt på second hand jakt och åt falafel.

Mars
Tioende mars satt vi på en stenmur och pussades, sen gick vi utanför stan och höll hand, när en vän såg oss. Det var bara att erkänna och jag kunde inte tänka på något annat!
Fina grabben hängde här rätt ofta och vi dansade lite till i kök.
Det var inflyttningsfest och det var kärlek.
En dag i Malmö, allt var så fruktansvärt självklart, vi passade så bra. En vecka i Borlänge och saknaden var abnorm. Ibland trodde jag att jag skulle dö, oftast levde jag mer än någonsin.

April
Varje helg var det fest i en lägenhet och allt var fantastiskt. Jag träffade många nya människor och rökte alldeles för mycket cigaretter. Vi åt frukost tidigt i morgonsolen och för första gången någonsin var jag förlorad i någon och kunde erkänna det för mig själv och några få utomstående. Jag åt glass på en brygga med min bästa vän och visste knappt vart jag skulle ta vägen.
Det låg en sjal bredvid mig varje natt och den luktade himmelskt.

Maj
Vi skolkade från skolan och fikade istället.
Det var två månader, men kändes som en evighet. Vi förstod ingenting och upprepade hur sjukt det egentligen var.
Åt kinabuffé och hade planer om Italien.
Spelningar på Porslinan och min bror träffade Patrick Dempsey på Grand Hotel. Jag dog.
Blekte mitt hår och åkte till Siestafestivalen. Allt rasade totalt för första gången och jag kunde inte sova eller äta, utan drack och rökte. Ungefär där började allt långsamt ta slut.
Jag träffade fin tjej med röda dreads och ibland undrar jag var hon nu har tagit vägen.

Juni
Egentligen höll allt på att dö, men sånt erkänner man inte för sig själv.
För det tar inte slut så fort och han vill fortfarande ha mig och det kommer alltid vara så. Åtminstone ett år eller två. Men det kunde ju inte ta slut redan, därför gjorde det inte det.
Det var skolavslutning, men inget kändes bra.
Jag bar jämt en stor t-shirt som inte var min och slutade äta kött.

Juli
En stor komet krockade med min värld. Den artonde juli tog allt slut och det kändes som jag skulle dö. I en hel vecka satt jag hemma och grät, han sa att allt var bra och det enda jag kunde tänka var; Detta händer inte.
Mamma sa
- Han vill inte. Du får acceptera det.
- Jag tror jag dör
- Du dör inte, inte av en pojke. Kanske av en tumör, men inte av en pojke

Min allra finaste ifrån Borlänge kom hit och tog hand om mig, tog mig till Malmö/Köpenhamn och fick mig att leva lite igen. När hon åkte hem rasade allt igen; jag förstod ingenting och jag grät och en dag var allt plötsligt bra och vi pratade i telefon till klockan fem på morgonen.
Dagen efter åkte vi tillsammans till Emmaboda och samma natt sov han i någon annans tält.
Hur kan man inte gråta när någon man är kär i sover naken med en annan flicka?
Ännu en gång kunde jag bara tänka; Detta händer verkligen inte!
Han skulle ju vara med mig, bara mig och inte henne. Det fungerar inte väl inte såhär?
Jag ringde till mina föräldrar och till min bästis och jag grät och skrek och var allt jag ville ha sagt var att; Du måste vilja ha mig för jag vill bara ha dig.
När jag kom hem skar det fortfarande innanför revbenen men jag kände mig lite mer hel.
Det var så många som tog hand om mig och det bästa jag hade då var en av mina allra bästa bästisar.

Augusti
Hem ifrån Emmaboda och mot Göteborg med E. Vi såg vackra män och rökte inomhus.
Sonic Youth, Okkervil River, Sigúr Ros, italienare och minnen.
Sen såg vi Broder Daniel, hade världens största snedluggar och levde som om vi var tretton igen, med världens största snedluggar och stjärnor.
Åkte till Malmöfestivalen, såg ett band, sov i en fruktansvärd lägenhet och hade en fantastisk kväll med L.
Skolan började igen, jag visste inte hur något kändes. Men jag orkade inte.

September
Jag började läsa ryska och hittade en bild på Indianen, solen i våra liv. Det borde skrivas en historia om honom. Han är underbar och dyker alltid upp i alla samtalsämnen.
En pojke, eller snarare man för han är så fruktansvärt lång, ringde varje kväll och han var det jag flydde till i mina tankar när allt var konstigt och jobbigt.

Oktober
Fyllde sjutton, min syster flyttade till stan och vi åt Subway sent på natten. Allt var en dimma, allt rev, allt var kaos och jag flydde hela tiden, fast jag visste inte vart jag skulle ta vägen.

November
Varje dag vaknade jag med en tyngd över bröstet och på höstlovet flydde jag till Borlänge, sedan Stockholm.
Bakade cupcakes, var vilsen, träffade världens längsta man, åkte till Västerås, kom hem och det slutade var så tungt.
Efter tre månader av intensiva kollisoner slutade det äntligen att storma och jag kunde sova igen. För första gången på ett år kändes det fridfullt och jag visste inte hur jag skulle hantera det. Jag vet fortfarande inte.

December
Julafton var som vanligt och på juldagen var vi på Soulnight på Konsthallen. Vackra män spelade vackra soullåtar och de ropade på min bror, dels för att de är vänner och dels för att det är hans företag som arrangerar, så de kunde spela Higher med Jackie Wilson.
Jag började nästan gråta för det var så fint på ett konstigt sätt.
Plötsligt insåg jag att detta året har varit så otroligt intensivt och ledsamt, samtidigt otroligt och jag börjar tänka:
Så mycket man har trängt bort, som kommer fram.
Mycket är bortglömt, som egentligen borde vara ihågkommet.
Jag vill minnas varje känsla, som jag för ett halvår sen ville skulle försvinna föralltid.
Så många pussar man har pussat, mycket hud man har rört och hur ont det har gjort och hur fantastiskt det har känts.
Hur man trodde att man skulle dö och ändå inte dog.
Att man ibland fortfarande tror att man ska dö, men lever likförbannat kvar.
Jag tror det blir bra tillslut, det måste bli bra tillslut.

MELLY SMELLY JOLLY CHRISTMAS HONEYS

2008-12-24T01:14:00.002+01:00

God jul från oss på bilden. De två bästa och snyggaste hundarna, min döda räv och jag, plus krokigaste julgranen ni någonsin kommer att se.

NOTHING TAKES THE TASTE OUT OF PEANUT BUTTER QUITE LIKE UNREQUITED LOVE

2008-12-22T20:44:00.003+01:00

Jag har hittat en sida med tusentals citat. Smarta saker sagt av smarta människor. Här är min favorit.

Nothing takes the taste out of peanut butter quite like unrequited love.
Detta är nog det finaste jag har hört. Charles M. Schulz skrev det till ett avsnitt av Snoopy, när Charlie Brown pratar om sitt lilla tecknade hjärta.

Jag blir alltid lika förvånad över hur vissa människor sätter ord på känslor eller tankar. Ibland känns allt så påtagligt att man kan röra vid det när som helst, med oftast är det bara något som finns och det går inte att beskriva. Att kunna berätta det med ord är otroligt.

And I see your true colours, that's why I love you.

2008-12-19T17:24:00.001+01:00

Jag dör.

It's almost a trap

2008-12-15T20:17:00.002+01:00

Försöka berätta känslan
DET GÅR INTE
finns inga ord påtagliga nog
för att kunna beskriva din perfektion
en obefintlig kontroll av himmelska droger
DET ÄR DU
som får mig att gå under, gå ner totalt i mig själv

varje gång jag påminns är det som tusen explosioner
inuti
kometer krockar med jorden och du krockar
med min värld där du egentligen inte borde existera
för det är så skönt att slippa din närvaro
men när du ständigt dyker upp blir det KAOS

och varje gång det gör ont i dig är det nålstick mot min hud
för dig är aldrig lätt eller enkelt och
jag vill att du ska kunna andas, vakna, pulsera, existera
och jag tror du tänker som jag känner
hur går det att överleva när det känns som man hela tiden dör?
jag antar att vi har samma känsla som aldrig går att beskriva
rivsår, nålstick, skrapade knän och onda hjärtan

Jag tror inte på ödet, jag tror inte på Gud, min själ tror på kärlek, det är tomten jag tror på i jul

2008-12-10T15:07:00.002+01:00

En kille jag verkligen tycker om är Kristian Anttila. Han har perfekt hår, sjunger om kometer och kärlek, ingenting, hur man vill ha någon. Första låten jag hörde var Paul Weller år 2005. Och visst tycker jg att det lät bra men jag var alldeles för upptagen med Belle and Sebastian och Adam Green. Och Broder Daniel. Jag har sett honom live en gång i mitt liv tror jag. Det blir ofta så när man inte bor nära stora städer utan pengar. Och efter spelningen var han fortfarande bra, men då var jag för upptagen med lockhåriga pojkar och Björk. På hösten 2007 fick jag äntligen tid och plats för Kristian och hans perfekta hår, hur han sjöng innerligt om blonda flickor och sockerläppar.

Och nu är det exakt ett år sen hans musik växte och berörde.
För viss musik är inte bra direkt, hur mycket ens vänner än påpekar att den och den låten är helt fantastisk. Jag har försökt övertyga folk hur länge som helst att Doctor Dunbar's Medicine Band ch Jackie Wilson är otroliga, men ingen tycker samma sak.

Och jag förstår inte hur man inte kan gilla låten One True Love. Men å andra sidan kunde väl vissa inte förstå varför jag inte rös av Kristians låt Paris för tre år sen. Nu är de 2008, snart 2009 och jag väntar spänt på ny musik som ger mig gåshud och nya låtar att pussas till, gråta till, skrika i takt med och framförallt höra live.

PS1. Kristians nya låt Sång för trolösa kan ni höra HÄR DS1.
PS2. Visst är namnet alldeles makalöst fint? DS2.

I just want you for my own, more than you could ever know Make my wish come true All I want for christmas is THIS

2008-12-07T20:31:00.002+01:00

Önskelistor är rätt onödiga, det är ju trots allt inte julklapparna som räknas. Men vi kan inte heller förneka att vad vore julen utan julklappar?

Varje jul får min mamma för sig konstiga saker. Förra året skulle vi inte ha några julklappar alls och iår skulle vi åka utomlands och sola istället för att lukta på glögg. Jag och min ena storebror förstår verkligen inte vad hon tänker med ibland så vi gör revolt och köper extra mycket julklappar och pyntar huset extra mycket, när mor min egentligen vill hänga i Thailand.

Jag önskar mig böcker om fina saker, skrivet av fina människor. Den bästa boken jag någonsin har läst heter Sen tar vi Berlin och handlar om flickor som kysser flickor (vilket jag tycker är lite läskigt egentligen) och hur de flyr hemifrån.

Men eftersom jag redan har läst den vill jag istället ha Sucka mitt hjärta men brist dock ej av Mark Levengood. Tjuvläste den inne på Åhléns och den verkar fruktansvärt bra. Sen har jag hört mycket fint om Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket och tänkte att självklart ska jag läsa den!

Han är bara fin.

Jacka från Ida Sjöstedt. Pälsen, färgen...GRR

Och shorts från Ida Sjöstedt, som jag har velat ha i ett år.

Sen vill jag ha snälla syskon, glada föräldrar, en god och fridfull jul FRED PÅ JORDEN BOTEMEDEL MOT AIDS OCH INGEN MER SVÄLT I VÄRLDEN!!

and I asked you Please don't go away cause when you're not around you know that MY HEART HAVE NO GROUND and it miss you tonight, tomorrow and 4ever

2008-12-06T00:12:00.010+01:00

Det regnar utanför men inte inuti och jag förstår inte någonting. Igårnatt läste jag precis HÄR, Sandra Beijers historia om att göra slut. Tänkte att det var fint, och att jag måste skriva om samma sak. Även om alla känslor kan kännas igen, är inte alla göra-slut historier likadana. Så jag skrev, skrev, raderade, skrev igen och läste igenom allt.

När jag precis skull trycka publicera så tog det stopp. Som att det är alldeles för aktuellt och alldeles för personligt och jag vet ju faktiskt inte vilka ni är som läser. Och då blir det svårare att berätta saker, såna saker som hände för bara ett halvår sen och fortfarande sitter i alldeles för mycket.

Men det är i sånt här jag känner igen mig, som kanske alla känner igen sig i. Det finns få saker som gör så ont som att göra slut med någon. Radera och raderas, att senare se någon annan hålla i samma hand och röra samma läppar som varit bara ens egna.
Och ensamheten är hemsk. För man vill bara tillbaka dit, till början när allt var som bäst. Då man tittade på film som en ursäkt för att ha sina ben i någons knä. När man bara råkade ligga med ansiktena två cm ifrån varandra och ändå inte vågade pussas.
Ibland kommer känslan tillbaka och det känns himmelskt och för djävligt på samma gång.

Och jag har några historier sparade i en bok, och de kanske kommer hit någon dag. Men vi kommer alla att överleva, för känslor har inte alltid rätt.

23.36

2008-12-01T23:24:00.002+01:00

HÄR har ni världens finaste musik/intro/disneyfilm enligt mig. Jag tycker den är smått fantastiskt och om ni hittar låtarna på franska, lyssna!

Nu ska jag vaka hela natten i väntan på något bättre sen ska jag sakna människor, somna vid fyra och gå upp vid sex helt gråtfärdig för jag är så trött. Måste vänja mig vid lite sömn, den här sova-hela-dagarna-gärna-hela-nätterna-också prylen funkar verkligen inte.

There must be a reason for all the looks we gave and all the things we never said before So what's the score Cause there ust be a reason

2008-11-27T22:13:00.004+01:00

Kärlek är sämst.
Det är så sant som det är sagt, skrivet, berättat och allting.

Jag förstår inte vart allt kommer ifrån, men helt plötsligt sitter jag omgiven av människor med brustna hjärtan, trasiga sinnen och alldeles förtvivlade själar. Några av dem sitter flera mil bort med rödgråtna ögon och våta kinder. Precis när ens eget hjärta är läkt och mår bra, blir det en kollision av nergråtna kära vänner som tycker att allt är så orättvist och gör så himla ont och det gör ONT i mig också.

Jag vill ta hem dem hit och säga hur allt kommer bli bättre att att de inte kommer att DÖ
men vem skulle tro på det, när man bara känner sig död inuti

Nu har jag lite feber och är rätt knäsvag. Det känns som att hjärtat ska bulta ut ur bröstkorgen och mina händer skakar lite. Annars är allt väldigt fint och ikväll ska jag på spelning för första gången på säkert ett halvår. Kurera med alvedon och somna tidigt kanske är en bra idé, men jag tror inte att det blir så.

19.07

2008-11-26T19:07:00.001+01:00

Alltså, karlar kan ju bara hejdå!!!!

BEAUTY IS THE HARDEST DRUG

2008-11-24T21:29:00.002+01:00

Detta kan vara en av de snyggaste tjejerna jag har sett på väldigt väldigt länge. Sådär ska mitt hår se ut, men det är ju jävligt lång väg dit. Just nu är det mest grönt och konstigt och skit.

Skrev ett långt inlägg igår, men vet inte om det ska publiceras eller ej. Ikväll har jag mest spelat Sims 2 och pluggat historia. Har damp detta blir inte bra hora hejdå!

How do you live so happily while I am sad and broken down What do you say it's up for grabs now that you're on your way down

2008-11-16T16:01:00.005+01:00

Det är alltid svårt att börja ett inlägg bra, med den finessen som gör att ni som läser verkligen vill rulla ner sidan och är nyfikna på vad jag ska skriva om. Idag har jag verkligen ingen aning om hur jag ska börja, men jag vet tusentals saker som jag vill skriva om.
Egentligen vill jag berätta så många saker in i minsta detalj men jag vet att det inte kommer att kännas bra efteråt.

16.13
det är bara eftermiddag men känns som sen kväll och jag sover mest. Av någon anledning är jag trött hela tiden och orkar inte göra något annat än att se på dåliga tv-serier. Ofta brukar jag fundera över vad som får oss att må så dåligt och hur man egentligen kan ha allt men ändå ingenting
Hur allt kan Kännas så Ensamt?

En vän till mig har ungefär 1200 kontakter på msn och i sin telefon och förut ville jag också ha så många att kunna prata med, men hur många av dem är egentligen på riktigt?
Ibland känns det som att jag inte riktigt hör hemma någonstans och jag vet inte heller vart jag vill bo

Egentligen spelar det inte så stor roll hos vem det är, bara det finns plats och värme. Och saker att prata om

I min klass är vi uppdelade tjejer vs killar. Sen är det några som har sitt eget gäng och några som inte hör hemma någonstans i klassen, men har massa vänner utanför Sp2kC. I det "gänget" jag umgås med har vi nog inget gemensamt. Alla är så olika och vill olika saker och för det mesta känns det som att ingen är sig själv. Vissa helger försöker de fixa fester eller filmkvällar, men det funkar inte riktigt. Ibland saknar jag att kunna springa till Isa på skolan bredvid och ibland vill jag mest åka hem och somna igen
Nu för tiden trivs jag inte i skolan

Förra året hade vi roligt hela tiden och jag tror att det berodde på en tjej som nu har bytt klass. Efter jullovet rasade allt av någon anledning och för det mesta kunde jag inte andas eller tänka. Då brukade jag ringa Isa och säga att jag behövde henne eller så sprang jag till en lägenhet ett kvarter bort där en hund och en pojke fanns. Vi åt falafel, sov eller var för blyga för att pussas. En eftermiddag somnade jag i hans famn och när jag vaknade till tänkte jag inte riktigt utan kysste honom. Sen dess har allt varit en ännu värre bergochdalbana och jag AVSKYR hur människor påverkar en så fruktansvärt mycket.

Bakom mig finns många relationer som har förstörts. Så är det nog för alla egentligen men jag undrar fortfarande VARFÖR? Personer som har ringt varje dag och som man verkligen trodde skulle stanna för evigt, såna man har delat kompishjärtan och riktiga hjärtan med är försvunna och raderade. Känslan av att själv vara raderad ur någons liv är fruktansvärd och det är nog sånt som gör mig ledsen

Egentligen vet jag att detta är tonåren och att man ska må såhär och tänka och känna och sova alldeles för mycket men det verkar ju aldrig ta slut. Och när jag ser på en del vänner som är 19 år och fortfarande mår ruttet undrar man hur det kommer se ut för mig om två, tre, fem år och vad man kommer att känna
Det kanske bara handlar om att stå ut och vara modig
är det verkligen så vi lär oss att bli verkliga?

dont get strung out by the way I look, dont judge a book by it's cover. I'm not much of a man by the light of day but by night I'm one hell of a lover

2008-11-10T19:42:00.006+01:00

Här är några bilder jag har tagit från Facehunter och The Sartorialist.
De representerar människor jag någon gång skulle vilja träffa

Den där mystiska, väldigt stiliga mannen. Som ser lite sorgsen ut och var mobbad när han var liten för sin konstiga näsa eller utstående öron. Han som nu är världen snyggaste karl, men också världens snällaste.

På fritiden målar han i parker eller jobbar för att kunna köpa nya kostymen ifrån Tiger of Sweden. Han gillar inte när byxorna är för pösiga och hans bästa tjejkompisar är faktiskt hans gamla ex. Detta är mannen som aldrig skulle såra dig!

Sen finns det den spexiga-reagge-färgglada-rasta-shorts killen som hoppade av gymnasiet några månader innan studenten och flyttade till Marocko ett år istället. Där jobbade han i en bar på kvällarna och i Bamse-klubbarna som lekledare på dagarna.

Han har alltid haft universums självförtroende och i skolan var han lite av en pajas och inte den som tjejerna blev kär i; men han brydde sig inte. Nu har han massa tjejer efter sig och flirtar alltid hejvilt och visst har han krossat några hjärtan i Marocko, men nu försöker han skärpa sig och inse att han inte är kungen trots allt.

Till sist har vi the DILF, Dad I'd Like to Fuck. Detta är ståtliga män som äger miljonervillor och tröstar sig med strippklubbar och dyra drinkar de egentligen inte har råd med, för deras företag är på väg att krascha. Egentligen är de väldigt ledsna och har ont i bröstkorgen, men försöker ta sig ur med värdigheten i behåll.

Alla nätter de jobbar över är de egentligen otrogna mot sina gråtande fruar och när de kommer hem ligger de och gråter samtidigt som de andas i sin frus nacke, för de vill egentligen inte svika den person de älskar mest. De vet bara inte hur stressen ska hanteras och samtidigt glömmer de att äta.

Det här är världens mest sorgsna blondin. Fast det är inget hon visar. På dagarna pluggar hon juridrik för att inte göra sina föräldrar besvikna och på nätterna sitter och hon ritar kläder och dricker öl på flaska med sig själv. Hon har en miljon dagböcker där hon har skrivit massor med dikter och varje kväll innan hon går och lägger sig tänker hon att imorgon är hennes dag; då ska hon sluta plugga och ägna sig åt det hon älskar mest.

Någon gång i veckan skolkar hon från några lektioner och tjuvröker bakom skolan istället, för det gjorde hon aldrig som ung. Men om hon var sjuk skulle hon aldrig någonsin missa en enda lektion.

Den typiska populära, bitchiga men osäkra tjejen. Hon som alla ville hänga med i högstadiet, hon som alltid blev fullast och var smalast. Egentligen kräktes hon varje dag och ibland skar hon sig i armarna, men det var det ingen som brydde sig om bara så länge de fick hänga med henne. Hon kände sig alltid ensammast i världen och när gymnasiet började flyttade hon till en annan stad och blev lycklig bland nya, riktiga vänner.

En dag blev hon upptäckt på stan och ibland går hon lite modevisningar. Annars utbildar hon sig till något stort, hon vet inte vad det är än bara. Hon är superduperduktig i skolan och alla blir jämt förvånade över hur smart hon faktiskt är.

I have been terrified of changes, cause I've BUILD MY LIFE ROUND YOU

2008-11-08T00:52:00.004+01:00

And if a double-decker bus crashes into us, to die by YOUR SIDE IS SUCH A HEAVENLY WAY TO DIE

2008-11-03T19:48:00.011+01:00

För en vecka sen åkte jag iväg med skrapsår vid hjärtat och när jag kom hem igen igår kändes det bara som att allt var så fruktansvärt fint.

Log lite vid tanken på hur himla fina en del människor är och jag finner nästan inte ord för att berätta hur mycket jag tycker om dem; hur jag kan känna mig hel i deras sällskap och hur allt det onda plötsligt försvinner. Jag har redan skrivit en text om en av världens finaste vänner; men här kommer lite till

Foto: Belle

I söndags åkte jag till Borlänge för sjätte gången någonsin tror jag. Senaste gången jag var där åkte vi till Stockholm och det var påsklov. Jag saknade en pojke hemskt mycket och när jag kom hem kramades vi hela natten. När Belle kom hit i somras hade jag väldigt ont i hjärtat och var inte riktigt närvarande, efteråt skämdes jag så hemskt mycket men hon säger alltid att det inte gör något.

Denna gången åkte jag och tåget var försenat två timmar, fast det gjorde inte så mycket för när jag äntligen var där kramades vi tills det gjorde ont i armarna.

Och ni vet hur mycket jag tycker om den här tjejen. Hon är min raka motsats och det KÄNNS SÅ SKÖNT att träffa henne och ha picknick inomhus. Ibland tror jag att Belle är den enda som förstår vikten i att göra seriösa muffin och ha serpentiner runt huvudet på sin inomhuspicknick.

Hon är liksom den enda som man gör oseriösa saker seriöst med. Förut skickade vi hundrasidiga brev och pyntade julbrev så att hela poståkeriet glittrade. Det är precis sånt jag älskar. Nu för tiden bakar vi mest eller fikar om kvällarna. Hos henne får man alltid mycket och god mat!

Foto: Belle

Dessutom har hon en syster och en vän också. De är såklart mina vänner ocskå och även om jag inte känner dem så himla bra får de alltid min puls att slå i rätt takt och i deras sällskap har jag aldrig känt mig otrygg eller ensam eller rädd eller något annat som jag oftast känner. Kanske är det därför det är jobbigt att åka därifrån.

Foto: Belle

En morgon vaknade vi och såg frost utanför fönstret. Eftersom de bor precis vid Dalälven är naturen hemskt fin och deras hur är det tjusigaste som finns. Väldigt lantligt och dessutom har de en hönsgård med tama hönor och jordens största tupp.

Nästa dag snöade det. Flingorna var världsstora och vi som skulle ut på cykelutflykt längs älven stannade inne och lyssnade på ABBA med kokta ägg, serpentiner runt huvudet och spel. Eftersom golvet i Belles rum är rött så fick båda en julkänsla i magen och vi har en fyrtio minuter lång film där vi helt seriöst, med muffin i munnen och trådar runt öronen berättar hur vi firar jul; det har vi berättat för varandra minst fem gånger.

Nu ska jag inte sitta här och berätta allting och avslöja. Vissa saker stannar helt enkelt i Amsberg eller på Sturkö. Dock kan jag säga att i Amsberg bor två världsfina katter också. De heter Solo och Zingo och är mor och son. De bråkar ganska mycket men tycker nog om varandra egentligen. Solo har den yvigaste svansen jag har sett och Zingo är mest som en bebis.

På torsdagen åt vi lunch hos Julie och sen åkte jag till Stockholm. Sen dess har det gjort lite ont i hjärtat för det känns som en hel evighet innan vi ses igen.

30 OKTOBER KL 15.16

Två av mina bästa vänner stod på T-Centralen och mötte mig. Allt kändes så fruktansvärt bra och jag hann inte tänka så mycket alls. Köpa SL-kort och prata och ta banan och det var så mycket folk överallt hela tiden. Jag blev förvånad över hur många fula och tjocka människor det fanns, men man ska väl inte döma av utseendet och de kanske tänkte samma sak om mig.

Hela veckan levde vi på pizza, vitt bröd, pasta och brunsås. Det kändes som att vi var rätt fattiga och vi kallade lägenheten för Sovjet. Hjorthagen är föresten ett väldigt fint område och där bor Gustav Norén med sin familj, så vi spanade mest från balkongen. Och läste DN.

Första kvällen åkte vi till Söder och fikade med Karin och Johannes på Copacabana. Jag har inte träffat Karin eller Johannes sen i somras och det kändes verkligen fint att kunna krama dem båda igen. Vi åt paj och fick tips om affärer i Söders bakfickor.

Mitt i alltihopa kommer Peter Siepen in och jag kunde inte riktigt koncentrera mig längre. Sen alltid har jag tyckt att det är den finaste, snyggaste, roligaste och bästa killen i hela världen och så sitter han mindre än två meter ifrån mig; såklart hade han roliga örhängen också. När han gick kändes det som att jag hade hållt andan hela tiden och ni kanske tycker att det låter överdrivet, men allt var så oväntat och det är väl då man fryser fast och håller andan.

Sen åkte vi hem och åt chips.

Nästa dag vaknade vi tidigt och åt frukost i Sovjet; vitt bröd och te. Vi åkte runt hela staden och jag kom hem lite fattigare på pengar men rikare på kläder så allt var bra trots allt. På kvällen åt vi pizza med Eleni, som jag inte träffat på tusentals veckor, och Simon. Han kramades väldigt mycket och även om det inte var jätteseriöst så blev mitt ansikte som en tomat och alla skrattade hela tiden åt mig. Nu har jag inte alla bilder, men de kanske dyker upp någon dag.

Foto: Ivona

Sen fikade vi och jag drack en kaffe halv nio på kvällen. När vi kom hem var jag klarvaken och skakade inombords av nervositet. Försökte med allting men det slutade med att jag stirrade in i väggen till halv fem på morgonen. Aldrig mer kaffe!

Ändå vaknade jag klockan sju nästa morgon och kunde inte somna om på riktigt. Hela kroppen frös och jag tror att något dansade i min mage samtidigt som pulsen rusade och hjärtat klappade. Det var lite otäckt. På T-centralen gick jag vilse och mobilen ringer

-Hur fan kan du gå vilse här?!
-Jag vet inte...vart är du?
-Men inomhus! Skynda dig Kerstin, jag fryser ihjäl!!!!

Till slut hittade jag rätt och fick en kram av världens längsta pojke. Man kan inte ens kalla honom en pojke, utan mer man eller karl eller kanske kille. Vi gick runt på stan hela dagen och skrattade mest; ändå var det något som inte klickade helt okej. Jag tror vi båda var för blyga innerst inne. Han kallade mig Kerstina hela tiden och det är av sånt man känner sig speciell. Av någon anledning får han mig ändå att falla bort i någonting som det inte riktigt finns ord för

På kvällen spontanåkte jag med honom till Västerås och fick träffa hans pappa

-Jaså, en ny flickvän nu?

Vi åt pizza och drack vin och han spelade gitarr hela kvällen. Det är verkligen som att jag kommer ur balans ibland; fjärilar i magen och knivhugg i bröstet men ändå känns det som att han är himla fin. På morgonen väcktes jag av gitarrspel och vi ska träffas snart igen. Då kanske allting kanske är lite lättare. Nu önskar jag att jag hade en bild att lägga upp, men det finns faktiskt inga fina förutom några printscreenade jag tog när han lekte modell.

Ni får göra upp en egen bild om ni vill.

På söndagen åkte vi hem igen. Satt längst bak i bussen och läste kontaktannonser som jag rev ut och ska klistra in i en bok. Sen blev vi försenade med två timmar igen och det slutade med att jag och Eleni lyssnade på Red House Painters och pratade om Italien. Allting känns väldigt bra nu trots allt och även om det gör ont ibland så verkar alla säga rätt saker vid rätt tillfällen.
Det är då jag inte känner mig så ensam.

Tack för höstlovet, det var hur fint som helst. Jag ångrar som vanligt att jag inte tog fler kort, men någonstans vill man göra det bra och jag är inte särskilt duktig på att fotografera. Det behövs nog mycket känsla för det. Men puss på alla som har varit i min närhet, ni är bäst!

01.20

2008-11-01T01:20:00.001+01:00

Okej, kan inte sova och ska upp väldigt tidigt imorgon, vill jag dö? JA!!!

Är hungrig, lite grinig kanske och har något ont i huvud hjärta själ. Det har slutat riva och jag tror att hungern lurar mig litegrann. Om jag inte somnar inom en timme så ska jag kedjeröka på balkongen hela natten, synd att det är så fruktansvärt kallt bara.

På söndag kommer jag hem till Blekinge igen, runt 21.50 kanske. Jag vet inte riktigt hur det kommer att kännas men här i Hjorthagen hade jag kunnat leva minst några veckor till. Det gör lite ont i hjärtat dock, saknar min mamma. HERRÅ!

AND I HOLD YOUR BIG FAT HEART IN MY HAND

2008-10-24T20:58:00.004+02:00

Längst in i mitt skrivbord och ibland i tygpåsen ligger en liten skruttig bok. På framsidan är det en väldigt ful teckning jag gjorde för ungefär sju år sen, när jag var tio. Med lite spretiga bokstäver står där lite känslor, citat ifrån Anthony Hegarty, Adam Green och Conor Oberst. Ibland finns lite Kent och The Knife också med, på kanske en rad eller så.

Igår hade jag med min bok i tygpåsen, tygpåsen låg i mitt skåp vars lås är borta och när jag kom tillbaka efter en håltimme var påsen borta. Där i låg kameran, boken Tristan och Isolde och mina sköna vantar. Och min skruttbok. Jag fick panik och tänkte hur lätt människor egentligen kan öppna och läsa exakt vad som cirkulerar i mitt huvud, hjärtat, vad som pumpas i venerna.

Det var min fula klasskamrat som hade snattat tygpåsen och lagt den i sitt skåp.

En av mina nära vänner sitter 65 mil ifrån mig med ett trasigt inre. Vi skriver ibland på msn men jag vågar oftast inte fråga så mycket och vet egentligen inte vad jag ska säga för att hon ska bli lite mer hel. Jag tror inte att man kan säga tillräckligt; trasiga hjärtan läker nog bäst av sig själva.

På söndag ska jag hälsa på henne och se om jag kan få hennes hjärta att pulsera lite igen. Det vore så himla skönt om hon blev glad för en dag, eller bara några timmar. Jag åtminstone säga att jag förstår utan att ljuga och egentligen inte förstå känslan.

För vissa dagar sitter jag på bussen till skolan och får ont i magen. Helt plötslig kan det dyka upp en plats en sång ett minne som skrapar hjärtat och jag förstår inte hur vissa sår ALDRIG LÄKER; varför man aldrig blir riktigt hel igen. För hur lång tid kan det egentligen ta innan det slutar göra ont, även om det bara river lite?

När jag sa att det var lugnt så ljög jag och när jag säger att jag aldrig tänker på dig och aldrig saknar din närvaro så ljuger jag ännu värre. Ibland tror jag att allt var falskt och fel. Inatt drömde jag att allt spelades om igen, det var samma plats och det var DU och HON och jag skällde på er; skrek tills mina lungor sprängdes. Sen vaknade jag och hade världens högsta puls.

Jag hoppas att det kommer sluta riva om en vecka. Då är jag nämligen hemma efter att ha varit hos världens bästa Belle och i Stockholm med världens finaste vänner i en alldeles egen lägenhet. Jag ska försöka ta så många och så fina bilder som möjligt och snart kanske ni får se världens finaste man på kort medan jag kommer träffa honom i verkligheten. Det kommer vara konstigt. Hejdå på ett tag och puss.

Mitt hjärta bytte färger och bytte språk

2008-10-21T19:35:00.002+02:00

Varje gång jag klickar nytt inlägg så har jag verkligen ingen aning om vad jag ska skriva. Allt blir i slutändan en stor klump om hur saknaden slår hål på bröstkorgen varje dag och om hur ensamt det kan kännas. Om hur mina ben skakar varje gång våra blickar möts fastän de inte gör det för jag har inte sett dig i ögonen sen i somras.

Men det får nog räcka här. Jag antar att det är svårt att släppa taget om den som kom allra närmast allra först, men all good things come to an end, eller hur är det man säger?
Jag kommer nog aldrig förstå
hur det kunde vara så simpelt att gå vidare
komma någon annan så nära, så fort, så direkt.
Men det är nog bäst att stanna här, tryck på stopp och andas en stund

Om fem dagar ska jag till världens finaste tjej och om åtta dagar ska jag träffa vad som kan vara Sverige finaste kille. Kanske är man inte ensammast i Sverige trots allt.

IF YOU BURY IT DEEP, NO ONE CAN FIND

2008-10-10T18:10:00.008+02:00

Little Boy, Little Boy
Lost and Blue

Allt som cirkulerar runt omkring mig är Du. Jag vet inte om Du får mig att leva eller dö en aning, för ibland känns det som att allt sker på en och samma gång. Knivhugg i bröstet och fjärilar i magen, det är väl ungefär så du får mig ur balans; hugger mig i bröstkorgen samtidigt som du ler och bara är det finaste som finns att beskåda.

Men det är något som får mig att vingla, trilla
kanske förfalla förloras försvinna
förtvina
i DIG

Det finns ingen korrekt beskrivning av dig och jag vet inte hur det känns när du kysser eller hur dina ögon ser ut, vad de har för färg eller om det glittrar när du pratar om det bästa du vet. Jag vet inte om du har DEN DÄR blicken när du sitter och dricker öl på flaska eller om du sjunger bara i duschen eller alltid. Jag vet inte hur du var förut, om det var du som krossade alla hjärtan i din stad eller om det var ditt hjärta som krossades. Vet inte ens vad du kommer göra om jag öppnar dörren. till. mig. själv. Men jag vill att det ska kännas såhär för evigt.

Och kanske är det jag som håller för hårt. Jag antar att det handlar om rädsla och suset som ständigt upptar alla tankar. Kanske är det du som är för hal och ibland brukar jag gråta för jag tror att det ska kännas bättre, men det känns alltid värre.

Jag lyssnar på musik som får mitt hjärta att bulta hårdare och tarmarna dansar något som ger mig en olustig känsla. Minns hur en annan pojke brukade sjunga på Celsius med Kent för han visste att jag egentligen inte sov utan bara låtsades och jag tror att han alltid hörde hur snabbt jag andades; lukten av hans hud fick mig ju alldeles svag.
Sen la han sitt ansikte mot min nacke och andades så att jag fick gåshud. Och sjöng.

- Du luktar varmt
- Är det bra?
- Det gör mig trygg

Jag minns hur han sa att man inte kan lukta varmt och nu slår jag vad om att han läser och tänker YES HON SKRIVER OM MIG IGEN men det gör ingenting för det är över kärleken är borta men minnena är kvar och jag tycker att de är så fina och borde berättas.
Någon gång kanske vi kan träffas och berätta för varandra hur det verkligen var. Men jag minns att han blev ledsen, när jag sa saker som jag trodde, som jag kände, men som han sa inte alls var sant och jag minns hur han en natt berättade hur ledsen han blev över att jag inte trodde på hans ord.
JAG TRODDE DIG NOG ÄNDÅ